Psykisk ohälsa

Lisa Schultz hänvisar att över tjugo procent av de unga drabbas av psykisk ohälsa enligt UNICEF (2023). Om psykisk ohälsa var mer omtalad, skulle kanske fler ha modet till att uttrycka sina mentala problem till andra och få den hjälp de behöver. Därför är det viktigt att lyfta fram detta ämne, eftersom psykisk ohälsa inte får tillräckligt med uppmärksamhet i nuläget. Anledningen att man inte pratar mer om det kan vara att man inte vill trigga den obehagliga känslan hos dem som lider av psykisk ohälsa, eller kanske tror man att skolan kommer att prata om det, samt att hjälpen i Sverige inte är begränsad heller. Men hur ofta söker folk professionell hjälp för det de behöver?

Jag tror att andelen som söker hjälp är väldigt liten. En stor anledning kan vara att många upplever att det som Sverige erbjuder inte är tillräckligt och pålitligt. Med detta menar jag då att man kanske känner att man inte kan få den hjälp man behöver i den kommunala vården. Då blir det så att många ger upp på den kommunala vården och då blir det så att de inte vet om det är värt att söka hjälp i privata vården. Samtidigt har många inte råd för och söka hjälp i privata vården heller, speciellt studenter då ekonomi är väldigt begränsad. Detta gör att många stänger in sig i sina egna bubblor, och det begränsar deras försök att få hjälp. Men det handlar kanske också om att många inte förlitar sig på andra när det kommer till deras välmående och problem. Det är svårt för många att öppna upp sina känslor och mående för andra. Därför undviker många att uttrycka sina problem, eftersom rädslan av att bli dömd eller bli pratade är väldigt stor. Då leder det till att man hellre kämpar med det själv än att be om hjälp av andra.

Kanske känner många unga att folk omkring dem inte tar deras mående på allvar. Jag tror att om kuratorn tar sitt jobb mer allvar, skulle många känna sig bekväm för att söka hjälp bland de unga. En orsak till varför många unga hamnar i nedstämdhet, ångest och oro är för att de inte får tillräckligt med hjälp som de behöver. Även om skolorna erbjuder kuratorn som någon sorts hjälp som eleverna kan vända sig till när det kommer till ämnet som är relaterat till skolan. Dock är den hjälp som en kurator erbjuder faktiskt inte tillräcklig jämfört med det ungdomarna kräver. Detta har jag och några andra som jag känner upplevt själv, där det inte har hjälp lika mycket som det vi behöver. Då fick jag exempelvis söka hjälp i vården och ungdomsmottagningen samtidigt har samtal med kuratorn i skolan. Det var ganska jobbigt, men om man skulle jämföra skulle jag säga att kuratorn på ungdomsmottagningen hjälpte mycket mer än vad skolan erbjuder.

I vissa fall kan kuratorn i skolan skicka ärendet till socialen, vilket många unga med den invandrarbakgrund undviker. Eftersom kuratorn kan tro att psykisk ohälsa har något att göra med exempelvis våld i familjen eller något liknande hemma, vilket kanske inte alltid stämmer. När man blir inblandad med socialen blir det svårt för de unga att få den hjälp de behöver för att det alltid antas att om barnet mår dåligt har det med familjen att göra. Detta leder till att socialen oftast separerar barnet från dennes familj genom sina egna beslut och utredning. Detta gör att många ungdomar undviker att söka hjälp. Samtidigt många vågar inte prata om mental ohälsa på grund av hur en viss föräldrar ser det, för att det är något taboo för dem där de tror att det inte existerar. Det hände oftast hos dem med utländsk bakgrund, där de har en helt annan syn på psykisk ohälsa. För att föräldrarna ser inte att psykisk ohälsa är ett problem, utan de ser det mer som en ursäkt. Där är det inte “tillåten” och mår dåligt enligt en viss föräldrar som jag har kommit i kontakt med innan.

Detta leder till att många inte vågar söka hjälp, däremot kan det hända att män blir förtryckta av de krav som föräldrar sätter upp såsom att det är "svagt” att visa sina känslor. Det kan vara anledningen till att det inte är så många män som söker hjälp jämfört med kvinnor. Detta gör att många undviker att visa sina riktiga känslor. Eftersom det inte är lika acceptabelt för män att visa sina känslor kan det hända att män inte känner sig lika bekväma med att söka hjälp för psykiska problem som kvinnor. Eftersom samhällsnormer hävdar att kvinnor är svagare och mer känslosamma än män, så söker fler kvinnor hjälp än män. Män beskrivs däremot ofta som starka och kalla, och uppmuntras inte att visa känslor lika mycket. Jag tror att de flesta män vuxit upp med den mentaliteten, att de inte får visa sina känslor. Det gör att fler hamnar i depression och stänger in sig i sina egna bubblor för att inte bli dömda och tryckas ned av andra. Därför om män får uttrycka sina känslor leder det till att andra män har modet att söka hjälp utan att bli dömd.

Det skulle vara bra om Sverige förbättra väntetiden inom vården. För att det tar väldigt lång tid, när man stå och köa för psykolog hos den kommunala vården. Det gör att många ger upp på att få den hjälp som de behöver. Samtidigt tycker många som jag känner att kommunikationen mellan vårdgivare och patienter är inte tillräckligt bra. Det gör att det blir svårt för och öppnar upp sig när de exempelvis pratar om ett problem. Samtidigt jag ser också att politiker inte satsar tillräckligt på vården i de små förorterna, där exempelvis det är dåliga löner som leder till att många avslutar sitt yrke. Då finns det kanske bara några få psykologer eller kuratorer som finns kvar hos den kommunala vården. Det gör att vården ökar väntetiden och det är också rätt dyrt med privata vården, många har inte råd med det, speciellt studenter. Därför om mental hälsa är mer omtalad och mer spridda, skulle jag tror att många skulle vilja och tar deras psykisk ohälsa mer seriöst, och att utländsk föräldrarna kan har en ljusare vision om psykisk ohälsa. Då blir det en lättnad för dem som har svårigheter att får det hjälp som de söker.