En utbytestermin i Valencia

När jag minns tillbaka så var det riktigt ruggigt ute när ansökan till utbytesterminen skickades in i december förra året. Det ständiga, mörka molntäcket hade tagit ut sin rätt och även om jag intalade mig att utbytet skulle handla om akademiska meriter så var det nog värmen som lockade mest. Ja, jag valde Spanien. Ja, det är 25 grader och strålande sol i skrivande stund trots att det är november. Och ja, en liter sangria kostar 12 kr, det är väl inget konstigt med det?! Ni trivs säkert bra där hemma i Sverige så här års – det är ju så “mysigt” – men låt mig trots det ta med er på en kulturell resa bortom regn, rusk och ärtsoppa till en kuststad där apelsinträden blomstrar längs gatorna; platsen där paellan föddes: Valencia.

Valencia är Spaniens tredje största stad samt huvudstad i den autonoma regionen med samma namn. Utan att gå in på djupare detaljer kring indelningen i regioner så är det värt att nämna att det givetvis har en historisk koppling, att många spanjorer känner en stark tillhörighet till den egna regionen och dess kultur, samt att det till en viss grad råder en form av regionalt självstyre där lagstiftningen varierar i en del frågor. Lagarna skiljer sig inte lika drastiskt som mellan t.ex. delstater i USA, men ett bra exempel är att det i nästan alla landets regioner är tillåtet med tjurfäktning medan det är förbjudet på t.ex. Kanarieöarna.

Valencia stads emblem inkluderar en fladdermus vilket även reflekteras i flera lokala fotbollsklubbarnas logotyper. När Valencia CF hade sitt 100-årsjubileum förra året hotade företaget bakom batman, DC Comics, att stämma klubben för användandet av fladdermusen – trots att klubben hade haft den i sitt klubbmärke i årtionden när batman för första gången såg dagens ljus. En intressant koppling mellan Valencia och Sverige är att arkitekten som ritade Turning Torso, Santiago Calatrava, även har ritat Valencias skrytbygge placerat mitt i stan: Ciutat de les Arts i les Ciències, ett enormt kulturområde fyllt med futuristiska konstruktioner. Byggnadernas utseenden har lett till att serien Westworld använt området som inspelningsplats under delar av den senaste säsongen.

Att det finns en strävan att bevara den valencianska identiteten märks på sättet en del mat och dryck har namnsätts. Trots att paellan av många anses vara Spaniens nationalrätt så är man här väldigt noga med att “paella valenciana”, gjord på bland annat kanin och kyckling, är den autentiska varianten. Ni vet madeleinekakor? Här kallas de för “valencianas” och den till synes enda skillnaden är att formen ändrats samt att den äts till frukost. De har till och med haft mage att addera vodka och gin till cocktailen mimosa för att sedan döpa den till “agua de valencia” vilket bokstavligen översätts till “valencianskt vatten”.

En annan dryck från Valencia som lämnat mig aningen perplex heter “horchata de chufas”, på svenska: jordmandeldryck. När man hör det ställer man sig genast frågan: “Vad är en jordmandel?” följt av insikten: “Jag hade nog inte kommit värst långt i Postkodmiljonären trots allt”. När jag ställde frågan till personalen på caféet där jag för första gången testade horchata fick jag en axelryckning till svar. Dess smak är oväntat söt, färgen är ljusbeige och den dricks helst under sommaren väl nedkyld. “Konstig grej”, tänkte jag, “det här är inget för mig” – men sakta och säkert fattade jag tycke för drycken. Var jag än befann mig i staden stötte jag på caféer dedikerade till att servera hemmagjord horchata, så kallade “horchaterías”, där det även hör till att beställa “fartóns”: små bakverk ämnade att doppas i glasen. Med tiden blev det helt enkelt så att jag testade igen. Och igen. Och medan andra människor skyltar med att de lärt sig dricka rödvin eller espresso så vill jag nu proklamera en “acquired taste” jag stolt kommer föra vidare till barnbarnen: jordmandeldrycken.

Men jordmandeln då? En nyhet för mig är att vanlig mandel inte är en nöt utan ett frö och att jordmandeln förvirrande nog är varken eller. Det är en halvgräsväxt som råkar ha en ätbar, energirik knöl som växer under jorden, likt potatis men en helt annan familj. Den har på senare tid uppmärksammats för sina egenskaper som särskilt näringsrik och hälsosam för blodcirkulationen. Detta har i sin tur lett till att jordmandeln har blivit en kandidat som rymdföda för astronauter – något som ofta påpekas av lokala entusiaster.

Dessvärre kommer verkligheten ikapp förr eller senare vilket i mitt fall sker när jag förhoppningsvis har klarat tentorna i januari och sitter på planet hem till Stockholm. En av mina viktigaste insikter från utbytet måste ändå vara hur lite jag vet om världen och hur mycket det finns att lära sig även utanför den akademiska sfären. Att det finns miljontals wikipedia-artiklar som ej har skrivits på svenska. Att det finns en hel värld därute full av platser, händelser, maträtter, drycker, traditioner, djurarter och växter som andra människor upplever som självklara saker i sin vardag och som vi i Norden kanske har turen att stöta på i en Netflix-dokumentär eller en artikel i Osqledaren. Minns ni apelsinträden jag nämnde tidigare? På grund av avgaser är frukten inte ätbar och varje säsong skördas över 350 ton apelsiner från 12 000 träd och läggs på komposten, en process som tidigare skett helt för hand men som senare år underlättats tack vare teknik utvecklad på universitetet där jag studerar. Trädens syften är alltså rent dekorativa och fungerar som en påminnelse om den valencianska identiteten då regionen är en stolt exportör av just apelsiner – det är den typen av kuriosa jag syftar på!

Att åka på utbyte har inte alltid varit lätt, saker blir sällan som man planerat och jag tror många av er kan relatera till att det här året i synnerhet har bjudit på flera obehagliga överraskningar. Men bortsett från det så har utbytesterminen varit berikande på så många plan att jag i slutändan varmt kan rekommendera det till alla som funderar på att ge sig iväg kommande terminer. Valencia kommer alltid vara en speciell plats för mig och jag ser fram emot att återvända när tillfälle ges. Adiós!

Vad är typisk spansk mat undrar ni? Här är mina tre favoriter:

Paella

Namnet betyder “stekpanna” och rätten har sitt ursprung strax söder om Valencia i jordbruksmarkerna runt lagunen L’Albufera. Det är en risrätt bestående av kött eller fisk och/eller skaldjur, säsongsbaserade grönsaker och den kryddas med bland annat saffran vilket ger den gula färgen. Den klassiska valencianska paellan innehåller både kanin och kyckling och tillagas i en grund panna över öppen låga. Även ål, snigel och anka har varit vanligt förekommande.

Tortilla de patatas

En vanlig rätt på tapasbordet. Inte att förväxlas med det mexikanska majsbrödet du är van att svämma över med diverse santa maria-varor på fredagskvällarna. En tortilla de patatas, även kallad spansk omelett, består av ägg, potatis och gul lök. Den bör stekas i olivolja, kryddas med salt och serveras ofta med en sallad. Rätten är så pass populär att den i princip går att beställa på vilken restaurang eller bar som helst i Spanien, ungefär som äggröra i Sverige – även om Bianca Ingrosso kanske misstycker.

Flamenquín

På tapasmenyn finns det ofta flera olika friterade alternativ men valet för mig har på senare tid varit enkelt. En flamenquín är en friterad rulle av varierande längd som innehåller en typ av fläsk, t.ex. fläskkarré, som plattas ut, täcks med seranoskinka och sedan rullas ihop – gärna med en bit ost i mitten. Rullen täcks sedan med mjöl, ägg och ströbröd och friteras i olivolja. Väldigt gott, även om det inte är en rätt jag skulle basera hela min kost på – men det är ju trots allt det tapas handlar om.