Jag blinkade, sen var jag vuxen

När jag var yngre hade jag en tanke om att jag skulle kunna stoppa tiden. Om jag bara såg till att vara hundra procent medveten och närvarande jämnt, så skulle allt hända i slow motion och tiden skulle passera så långsamt att jag skulle kunna leva så gott som för evigt. Uppenbarligen har jag gjort något fel, för jag vaknade nyligen upp med insikten om att hur mycket jag än försökt vara närvarande, så jag har på något sätt vuxit upp i alla fall. Hur kunde jag låta detta hända?!

Jag vet förstås att jag tekniskt sett blev vuxen när jag fyllde 18, och jag tyckte mig till och med känna att jag mognade mycket under det året. Att bli myndig gav en tydlig känsla av ”wow, nu kan jag verkligen göra vad jag vill och det är jag som bestämmer!” även om jag stapplade lite som Bambi på mina nyfunna vuxenben. Men jag har aldrig tidigare upplevt att jag varit för gammal för något på det sätt som jag är nu. En person som är för gammal för saker måste väl ändå ha stenkoll på läget och vara full av visdom?

I våras var jag hos tandläkaren och medan jag satt där med diverse verktyg i munnen, strax efter att jag gråtit som ett barn över hur jobbig deras röntgenkamera är men strax innan hon nämnde att jag ”fortfarande” har ett “helt ofarligt” hål i en tand så insåg jag att det var mitt sista gratisbesök någonsin. När undersökningen sedan var klar och tandläkaren började förklara olika försäkringar och prenumerationer som jag nu kunde välja på som – vuxen - var jag inte riktigt beredd på att behöva börja ta den typen av beslut.

Någonstans var detta ändå väntat, men något jag inte alls hade koll på var att jag strax därefter skulle bli kallad till en av mina nya, vuxna vårdcentraler – med ord som ”BB” och ”family” i namnet och väggarna prydda med bilder på skrattande bebisar på ängar. Där någonstans började jag bli lite lätt kallsvettig.

För ett par veckor spenderade jag en helg hemma hos min mamma och jag hittade några gamla fotoalbum jag bläddrade igenom. Det visar sig att mina föräldrar tydligen var i min ålder en gång i tiden – och inte bara det, när min mamma träffade min pappa så var hon tydligen exakt lika gammal som jag är nu. Men ingen stress, eller hur? Jag har hela livet framför mig och gott om tid att göra allt jag vill göra… eller hur? Flera av mina vänner har dessutom börjat flytta ihop med sina partners, skaffa djur ihop och jobba heltid. Jag tror ju inte på riktigt att jag börjar bli gammal, men var tog tiden vägen och hur hamnade vi här?

På något sätt har jag dessutom tagit mig igenom majoriteten av min utbildning. När jag påbörjade den så hade jag visioner om tentor, laborationer och aktiviteter men jag såg egentligen aldrig framför mig att jag var masterstudent eller att jag tog examen. Nu har jag mindre än två år kvar och paniken har kickat in på allvar de senaste veckorna. Ska jag jobba sen? Forska? Hur ska jag kunna bestämma mig, hur ska jag hitta ett jobb och var ska jag bo? Vad tar jag mig till när jag tvingas flytta ut ur min älskade lilla studentlägenhet? Ska jag försöka göra något meningsfullt med mitt liv, ska jag försöka tjäna en massa pengar eller bara försöka hitta ett jobb som ger mig tid att leva ett rikt liv utanför?

På ett sätt känns det som att jag lever dubbelliv. Jag planerar min egen ledighet, men skriver ofta till mamma och dubbelkollar bara för säkerhets skull. På mitt extrajobb har jag viktiga ansvarsuppgifter, skickar mail, fyller i dokument och går på möten, men det känns fortfarande som att jag rollspelar som vuxen och som att allt egentligen är en övning. Jag försöker vara stark och självständig men jag kommer nog aldrig sluta vara svag för fluffiga gosedjur med stora ögon.

Häromdagen hade jag och mina vänner vinprovning, men egentligen har jag inte ens lärt mig tycka om kaffe än. Det är en självförtroende-boost att känna sig vuxen och kunna ta ansvar för sitt eget liv, men det ansvaret kommer man aldrig mer undan. När vi väl nått den här punkten får vi aldrig gå tillbaka till en enklare tid där andra tar de viktiga beslutet åt oss och vi bara hänger med. Det är upp till oss, nu och för all framtid.

Genom hela livet har jag haft många milstolpar som jag sett fram emot – att flytta hemifrån, ta examen, skaffa mitt första riktiga jobb. Stoltheten är på topp varje gång jag uppnår ett sådant mål, men de senaste åren har jag försökt njuta av resan dit också.

Jag trivs superbra i min lilla, alldeles egen studentlägenhet, men helt plötsligt är mitt barndomshem ”hemma hos mamma” istället för ”hemma” och en plats jag oftast bara besöker under ett par dagar i sträck. Det kommer vara otroligt att ta examen, men när det väl är gjort kommer jag aldrig få uppleva fler pluggdagar med vänner på campus, och jag kommer inte kunna träffa dem lika ofta. Att hitta ett jobb jag trivs med är något jag ser mycket fram emot, men när jag väl är där så försvinner det flexibla schemat och möjligheten till lediga somrar för alltid.

Men det enda jag kan göra är nog att fokusera på nuet. Alla har sina egna vägar i livet och går efter sina egna tidslinjer, och just nu, i den här stunden, är jag där jag ska vara. Om jag bara njuter ordentligt, och tar in varje sekund, kanske jag kan förbli i det här ögonblicket lite extra länge, stoppa tiden om så bara i några sekunder. Och efter det går jag vidare, för jag har fortfarande så mycket kvar att se fram emot.