I skuggan av pandemin

Det är en märklig tid vi lever i. Många menar att våra fri- och rättigheter inte sedan andra världskriget har inskränkts på samma sätt som under pandemin. Våren 2020 såg nog ingen vidden av det vi hade framför oss. Trots det har vi vant oss vid 2-metersregeln, digitala möten och ett evigt handspritande.

När vi nu närmar oss efterkrigstiden är det likt 1945 dels med eufori över friheten, dels med sorg över alla förluster. När avstånd och social distansering blev ledorden hamnade ett växande folkhälsoproblem i strålkastarljuset. Pandemin har förmodligen påverkat och förändrat oss mer än vi är medvetna om. Tids nog kommer vi att inse vilken skugga krisen har lämnat efter sig. Efter regn kommer solsken, men vad kommer efter en av de största kriserna i modern tid?

Även om lättnaden var stor blev den 29 september inte riktigt vår tids D-dagen. Visserligen rådde ett välkomnande kaos i kollektivtrafiken, och på kvällen ringlade sig köerna till nattklubbarna långa. Kanske når den inte ända in till dansgolven på Stureplan, men annars finns den alltid där. Tvekan.

Efter ett och ett halvt år av mer eller mindre tydliga restriktioner och rekommendationer har vi nu återfått vår frihet, men vi vet ännu inte till vilket pris. När kommer det kännas naturligt att rutinmässigt ta i hand igen? Har de slentrianmässiga kramarna en framtid i pandemins spår? Även om det kändes absurt våren 2020 har vi nu vant oss vid den pandemiska livsstilen. Många studenter har tillbringat hela dagar ensamma i en lägenhet. En del känner igen sig i att vissa dagar inte ha använt sin röst alls, till följd av digital undervisning.

Vad gör den med oss, isoleringen? Det är bland unga vuxna som den psykiska ohälsan har ökat mest under pandemin. Karin Brocki, professor i psykologi vid Uppsala universitet säger till SVT (27 februari 2021) att det handlar om att unga ofta är mer beroende av sociala sammanhang, samt att vi i högre utsträckning upplever en osäkerhet inför framtiden.

Pandemin har sannerligen ställt allt på sin spets. Ingen har med framgång kunnat förutsäga utvecklingen, och inte ens nu är vi fria från coronavirusets bojor. I många långa månader har vi väntat på just det här, men väl här är det första steget skrämmande stort. För har vi otur leder det oss i fel riktning. Två månader efter D-dagen släppte USA två atombomber över Japan. När återgången nu inleds är det med respekt inför det som ligger utanför mänsklig kontroll, och som när som helst kan slå tillbaka mot oss. Hur vet vi när vi kan lägga faran bakom oss? Ansöka till det där utbytesåret utan att behöva fundera på risken att det ställs in? Obekymrat planera evenemang i en storlek vi inte upplevt på snart två år? Osäkerheten och ovissheten är ständigt närvarande, och den präglar allt vi gör.Vi väntar alla på den tid då historierna om pandemin kan förpassas till just historieböckerna, men än så länge är vi vittnen till krisen. Vi lever i nuet, men med fruktan inför framtiden. Ett och ett halvt år av vår studenttid gick förlorade till ett nedsläckt campus, och det är inte konstigt att nu uppleva stress inför att snabbt återvända för att uppleva allt man har missat. Men hur tar man ikapp allt man har gått miste om, utan att förlora sig själv på vägen?

Ett och ett halvt år är en lång tid, och få av oss är samma personer nu som då, så kanske är en återgång till det som var år 2019 inte vad de flesta av oss eftersträvar Tusentals studenter antagna 2020 och 2021 har aldrig sett KTH i dess fulla blom, och för dem är återgången snarare en första gång. Men visst är det med en aning vemod vi tar farväl av sovmorgnar och den flexibilitet inspelade föreläsningar har inneburit. Vi kan nog alla vara överens om att fördelarna vinner över nackdelarna, men vi kan inte förringa att pandemin har omformat vårt samhälle i grunden. Vissa har tagit större skada än andra av isoleringen, och vissa kommer lida mer än andra av öppningen. Den psykiska ohälsan har debatterats flitigt under pandemin, men kanske är det först nu vi kan förstå dess omfattning. En del av oss har förlorat en eller flera bekanta i COVID-19, eller sett någon föra en tuff kamp mot viruset. Andra har blivit av med sitt jobb, eller behövt brottas med existentiella frågor i skuggan av förödelsen. Först när kriget är över finns utrymme att överblicka alla skador och förluster, och det är då verkligheten kommer ikapp. Där är vi nu.

Vi har väntat på det här så länge. Nu när det äntligen tycks vara dags att vända blad är det dock mer komplext än vi har föreställt oss. Vi har hamnat i en mellanzon där allt plötsligt är tillåtet, men där vi inte är säkra på vilka konsekvenserna kan bli. Vi har gått från en ensam och isolerad vardag, till en öppen och fri, och det är en enorm omställning både fysiskt och psykiskt. Vi måste ha respekt inför att förändringen tillbaka kommer ta tid, och kanske blir det några steg bakåt innan färden kan fortsätta framåt. Ännu toppas nyhetsflödet av uppgifter om smittoutbrott på äldreboenden, låg vaccinationsgrad och ökad smittspridning utomlands. Minnena av krisen är fortfarande färska nog att finnas med oss i varje ögonblick, och det är nu vi blir medvetna om vad som lämnats kvar i pandemins skugga.

Den 7 maj 1945 fylldes Kungsgatan i Stockholm av folkmassor som firade att kriget i Europa var över, och kanske är det precis något sådant vi behöver för att i sinom tid kunna förklara kampen mot pandemin som avslutad