Att behöva bli sedd: om prestation och osäkerhet

Det är en smidig genväg för bekräftelsebehovet. Trots att jag är medveten om att det gör mer skada än nytta kan jag ändå sakna att ta den, när jag plötsligt märker att jag kämpar för att klara alla kurser. I mina svagare stunder kommer jag på mig själv med att ”råka” ta upp tillfällen när något gick bra för mig, nämna att tentan gick fint eller att någon kurs inte kändes som någon större utmaning. Någonstans förstår jag att jag försöker så en bild av mig själv hos andra som ”en som faktiskt kan”. Allt för att slippa ge upp det som under lång tid utgjorde en stor del av min identitet.

Jag har märkt av ett visst fenomen som jag tror kan ha sin rot i samma osäkerhet. I såväl skolkorridorer som gruppchatter hör jag ofta kommentarer om hur enkelt KTH egentligen är. Matten är ju egentligen ganska självklar. Programmering är inte svårt, bara man anstränger sig lite. Ska man tro dessa kommentarer, så tycks det bara finnas två alternativ om du kämpar med någon kurs: antingen är du dum i huvudet, eller så är du lat (och lat får man bara vara så länge man är smart också).

Därför är det de kommentarerna som sticker ut i mitt minne när jag lägger ner timmar av slit för ett blott godkänt. Det som i den stunden hägrar framför mina svidande, sömnlösa ögon, är den överseende uppsynen hos någon klasskamrat som självsäkert hävdar att alltsammans egentligen är så lätt.

Jag undrar om de personerna faktiskt menar allvar, eller om det i själva verket handlar om att de, liksom jag, har svårt att släppa den där bilden av sig själva som någon som Klarar Av. Och att de till följd av det tanklöst säger saker som kan vara förödande för den som upplever ett ämne som svårt, alldeles oavsett arbetsinsats. Medvetet eller ej, så bankar man på någon annans känsla av att höra till, bara för att i stunden stärka sin egen. Och på andra sidan steken: hör man tillräckligt mycket sådant är det lätt att börja ifrågasätta om man hamnat rätt, om det finns en plats för en på utbildningen. Jag har varit i båda roller, och jag trivs inte i någon av dem.

Missförstå mig rätt: självklart finns det de som genom en avundsvärd balans av begåvning och hårt slit faktiskt har lätt för de flesta ämnen. Det sista jag vill är att stå och janteskamma dem till att behöva låtsas som något annat. Men jag tror att det alltid är viktigt, vare sig man satsar på E eller A, att behålla ödmjukheten. Även med olika förutsättningar så pluggar vi alla på samma villkor. Vi kommer längst om vi hjälper varandra.

Så när bekräftelsebehovet smyger sig på, är det värt att tänka en extra gång på varför det egentligen är så viktigt att visa upp sig. Därför tänker jag fortsätta jobba på att vara en del av lösningen istället för problemet, och fokusera på lärandet och utvecklingen istället för den synliga prestationen. För att klara KTH på bäst möjliga sätt, vill jag våga vara en nybörjare utan något att bevisa – både när det är lätt och svårt.