Carl-Mikael Zetterling är årets lärare

Foto: Studio Slakthuset

Professor Carl-Mikael Zetterling är vald till årets lärare på KTH. Jag åkte och hälsade på honom på hans kontor i Kista och pratade med honom om priset, hans syn på undervisning och pandemianpassningar.

Under sin tid på KTH har man vid upprepade tillfällen hört lärares åsikter och tankar om vad som gör att en student lyckas med sina studier, så jag är spänd på att höra Carl-Mikaels syn på detta. Hans svar förvånar mig positivt.

– Mottagningen. Det är något många har missat under de här pandemiåren – när man blir en sammansvetsad nollegrupp och sedan fortsätter plugga tillsammans. Det ser jag som en framgångsfaktor för sina studier.

Som gammal mottagningsansvarig kan jag bara hålla med – det gläder mig att det finns lärare som har den inställningen.

– Jag träffar fortfarande mina nollekompisar från 87, några av dem i alla fall. De jobbar ju här i Kista, de flesta av dem är på Ericsson. En torsdag i månaden träffas vi och lunchar någonstans. Vi är mellan fyra och åtta som kommer, men det är lite olika vilka som kommer varje gång, så det tycker jag är kul. Men det är ju ganska tydligt att vi fick ut mycket av det här, för vi pluggade ju tillsammans i tentaveckorna.

– Vi pluggade också ofta två och två när det gällde att förbereda labbar, till exempel. Och det uppmuntrar jag mina studenter till också. Ja, inlämningsuppgifterna ska lämnas in individuellt, men gör dem tillsammans! De får bonus om de lämnar in uppgifterna i tid, men det måste inte vara korrekt – det är inte det jag kollar på. Jag gör det för att de ska göra övningsuppgifter under kursens gång.

– Om jag kan vägleda studenterna till att studera kontinuerligt så vet jag att det kommer göra att de klarar kursen. Var tycker du att föreläsarens ansvar slutar och studentens ansvar börjar när det gäller att lära sig en kurs?

– Jag har mina föreläsningar, men brukar säga att det inte är av föreläsningarna ni lär er kursen. Det räcker inte att sitta på föreläsningarna, utan du måste räkna talen och göra labbarna.

– Men efter pandemin så vet jag att inspelningar är värda väldigt mycket för en del studenter. Inte alla, men en del. En del skiter i inspelningarna, men en del kommer och säger att "vid tredje genomlyssningen, så förstod jag!”

– Jag kan ju inte föreläsa tre gånger, men jag kan spela in samtidigt som jag föreläser. Om jag inte håller på och redigerar inspelningen så tar det ingen extra tid för mig. Så även nu efter pandemin så har jag sagt att ja, föreläsningarna är i sal, men eftersom jag vet att inspelningar är värdefulla så kommer jag spela in varenda föreläsning.

– Vi har inga pandemirestriktioner längre, men om du är sjuk ska du ju stanna hemma. Och nu har vi inga ursäkter, nu har vi Zoom och du kan titta på föreläsningen hemma om du bara är lite sjuk. Eller om ditt schema krockar, så att du måste vara inne vid Valhallavägen – ja, Zoom. Genom att allting spelas in och streamas så kan de följa kursen trots schemakrockar.

– En del av mina kollegor säger att de har slutat spela in efter pandemin, eftersom de vill ha studenterna i klassrummet. Då är min motfråga till det: varför ska du bestämma när, var och hur studenterna ska lära sig? Det kan väl de få bestämma. Och därför kör jag i klassrummet för de som vill ställa frågor, Zoom för de som är sjuka eller har schemakrockar, och jag spelar in för de som vill höra det en gång till.

När Carl-Mikael beskriver hur han lägger upp och håller i sina föreläsningar på plats låter det ungefär som det varje student önskar sig. Han visar sina presentationsslides på projektorskärmen och antecknar på dem när han föreläser, använder pekare och visar var han är (istället för att bara mala på...), men lägger också upp dem i förväg på Canvas så att man läsa igenom dem om man vill. Föreläsningen streamas på Zoom och spelas in och läggs upp på Canvas kort efteråt. För de kurser för vilka han redan haft en kursomgång i föregående period får studenterna tillgång till förra periodens inspelningar och kan titta på dem i förväg om de vill.

– När de har tittat kanske de inser att "ja men det här fattar jag, jag behöver inte åka dit idag".

När vi diskuterar alla former som Carl-Mikael försöker göra sina föreläsningar tillgängliga på känns det så långt bort ifrån de föreläsare jag själv har stött på som oroar sig över närvaro på deras föreläsningar.

– Jag gör vad jag kan för att de ska lära sig, säger han som att det är det mest självklara som finns.

Tyckte du att dina kurser funkade lika bra digitalt som på campus?

– Jag skulle inte säga att det funkade väldigt bra på Zoom. Det är ju en kompromiss för de som sitter i Zoom när alla andra sitter i klassrummet. Det är ju en anledning till varför många av mina kollegor säger "det är ju inte lika bra för de som sitter hemma". Och det har jag aldrig sagt. Men det är bättre än ingenting. Man vet den kompromissen när man sätter sig hemma istället för att gå dit. Det borde studenter får välja; det är därför jag kör med alla alternativ. Så länge det inte är någon stor extra grej så gör jag det. Jag måste ju se till att alla möjligheter finns för studenterna att lära sig om de vill.

Vad tror du det är som gör att studenter tycker om din undervisning?

– Någonstans kommer det nog fram att jag tycker elektronik är så kul att jag bygger en sådan här klocka en helg.

– Tyvärr har jag ju kollegor som jag har hört kommer in på första föreläsningen och säger "jag vill egentligen inte stå här". De säger det, och sedan kör de föreläsningen. Hur inspirerande är det?

– Jag tycker fortfarande att elektronik är kul och jag lär mig fortfarande något nytt av mina studenter varje gång. Det är därför jag tar på mig så många kurser.

Hade du tyckt om dig själv som föreläsare?

– Lite blir det ju så – de som klarar sig bra i KTH:s system, de kommer ofta tillbaka och blir doktorander och senare professorer på KTH. Till stor del hade man under många år samma typ av undervisning, och det gav samma typ av föreläsare. Så trivs man med det sättet att undervisa, då stannar man kvar och fortsätter undervisa på ungefär det sättet. Även om man kanske försöker bli bättre än de sämsta lärarna man haft och lika bra som de bästa lärarna man haft.