Om KTH:s ekonomi - problemet sitter inte bara i väggarna

De flesta som läser det här känner nog till Akademiska Hus. Man kanske har sett deras logga runtom på campus eller skrivit med dem för att felanmäla något i sin sektionslokal, men de dyker även upp i diskussioner om KTH:s hårt ansatta ekonomi. KTH:s rektor Anders Söderholm har själv skrivit om det på sin blogg. Där föreslår han att tillsätta en haverikommission för att se över Akademiska Hus hyresmodell. Även THS själva skrev om detta i DN Debatt förra året tillsammans med sex andra teknologkårer, där man riktade kritik mot hyresmodellen.

Vad är detta för modell? Vi backar bandet lite. Enligt en förordning från 1990-talet så får inte lärosäten äga sina egna lokaler. Detta motiveras med att lärosäten är myndigheter med uppdrag att bedriva forskning och utbildning, inte fastighetsförvaltning. Det innebär att lärosätena måste hyra lokalerna från en annan aktör, som i de allra flesta fall råkar vara det statligt ägda bolaget Akademiska Hus. I sig är det inte en speciellt kontroversiell fråga, i och med att ytterst få myndigheter tillåts äga sina egna lokaler. Det som däremot är problematiskt är att Akademiska Hus också har i uppdrag från staten att drivas på “affärsmässig grund” och “generera marknadsmässig avkastning genom en hyressättning”. I praktiken innebär detta att staten tjänar pengar på sina egna lärosäten genom att sätta marknadshyror på sina lokaler och ta ut vinsten själva. Och hyrorna är höga, år 2023 konstaterades det att de senaste årens hyreshöjningar hade resulterat i en total ökning på närmare 15–20 % totalt. Samma år delade Akademiska Hus också ut 2,2 miljarder kronor till staten.

Flera lärosäten har pekat på dessa återkommande hyreshöjningar som den främsta orsaken till att de nu ser över sin lokalanvändning och säger upp lokaler. Men det är faktiskt inte hela förklaringen till den pressade ekonomin. Enligt ekonomistyrningsverket så har andra myndighetstyper drabbats mycket hårdare av hyreshöjningar, såsom kriminalvården. Trots detta verkar universitet och högskolor vara mest bekymrade över de höga hyrorna. Detta kan så klart också bero på att universitet och högskolor hyr förhållandevis många lokaler, vilket gör att hyreshöjningar kan slå lite hårdare. Men det finns även andra anledningar till att lärosätenas ekonomi ser dålig ut.

Det finns nämligen ett annat fenomen inom den offentliga sektorn som påverkar lärosätenas ekonomi. Under 90-talet introducerade socialdemokratiska regeringen något som kallas produktivitetsavdraget. Produktivitetsavdraget kom till för att försöka tvinga myndigheter att effektivisera sitt arbete. För att illustrera detta kan vi ta ett enkelt räkneexempel. Säg att lärosätenas kostnader ökat med 3 procent, då får de statliga anslag för att matcha kostnadshöjningarna. Men sen sätter regeringen sätter ett produktivitetsavdrag på 1 procentenhet, då får alltså lärosäten en anslagsökning på endast 2 % och tvingas då "effektivisera" för den sista procentenheten. De senaste fem åren har produktivitetsavdraget för högre utbildning legat någonstans på 1-2 %.

Konsekvenserna märks kanske inte från år till år, men över tid har detta lett till ett stort ekonomiskt tapp för högre utbildning. Enligt siffror från fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) saknar dagens högskoleutbildningar över 13 miljarder kronor i finansiering jämfört med 90-talets nivåer. SULF har även granskat anslagen för varje lärosäte och enligt deras beräkningar saknar KTH 891 miljoner kronor för högre utbildning, det motsvarar över 60 procent vad KTH idag lägger på utbildning (se diagrammet nedan).

Vilka typer av “effektiviseringar” blir det av detta avdrag då? Enligt Studieförbundet näringsliv och samhälle handlar det bland annat om lärare som tvingas arbeta på sin fritid för att upprätthålla utbildningskvaliteten, samt om bortprioriteringar av kostsamma lektionsmoment. Men lokaloptimering kan också vara ett verktyg som lärosäten tvingas använda när anslagen sakta krymper. Flera aktörer inom sektorn menar att höga produktivitetskrav på lärosätena leder till en sämre kvalitet i utbildningen. Man menar att det helt enkelt inte går att “effektivisera bort” utbildning på det sätt som regeringen förväntar sig.

Den nuvarande regeringen gjorde faktiskt en satsning på tekniska utbildningar förra året, där man höjde ersättningen med ungefär 2 000 kronor per student. Men det räcker inte för att täcka upp för det enorma underskottet. Inom tekniska utbildningar saknas det 69 000 kronor per student. Enligt vår egen rektor kommer satsningen “inte att göra någon mätbar skillnad” för KTH:s utbildningar.

Men vilket av problemen kostar KTH mest, de höga hyrorna eller produktivitetsavdraget? Mellan 2019 och 2024 betalade KTH 4,6 miljarder kronor till Akademiska Hus. Om man sedan antar att Akademiska Hus tar ut lika stor procentuell vinst för alla hyresgäster, så skulle KTH ungefär “tjäna” 1,2 miljarder kronor ifall Akademiska Hus slutade med vinstutdelning helt och istället minskade lokalhyrorna med lika mycket. Under samma tidsperiod gick KTH miste om ungefär 4,3 miljarder kronor som konsekvens av produktivitetsavdraget.

(Uppskattningen bygger på offentliga siffror och antagandet att Akademiska Hus tar ut samma procentuella vinst för alla hyresgäster)

Vill man vara ännu noggrannare kan man säga att KTH förlorar ännu mer på produktivitetsavdraget, eftersom beräkningen bara gäller utbildningsanslagen. Forskningsfinansiering är en mer komplex fråga, med både statliga medel och externa finansiärer, och är därför för omfattande att behandla här.

Men hur kommer det sig att det inte snackas mer om detta när det nu påverkar den högre utbildningen så mycket mer? Det är svårt att säga, men här är några tänkbara förklaringar:

1. Lärosäten påverkas mer av hyreshöjningarna på kort sikt. I och med att Akademiska Hus hyreshöjningar kan vara oberäkneliga så kan det komma som en chock för lärosätena, exempelvis 2023 när hyrorna ökade drastiskt, vilket ledde till helt nya planeringsförutsättningar för KTH. Produktivitetsavdraget är mer “förutsägsbart” över tid, vilket inte skapar samma chockartade effekter. Effekten blir mindre dramatisk men desto mer ihållande och högre utbildning urholkas långsamt men säkert.

2. Forskningen påverkas inte lika mycket av produktivitetsavdraget som utbildningen. Dels beror det på att forskningsområdet har fått flera stora resurstillskott de senaste åren – exempelvis ökade forskningsanslagen med 6,5 miljarder kronor 2024 och 2012 med 4 miljarder. Dels beror det på att vissa forskningsmedel, särskilt de som fördelas via forskningsfinansiärer, inte omfattas av produktivitetsavdraget.

3. Produktivitetsavdraget är inte lika lättbegripligt som Akademiska Hus vinster. Frågan om Akademiska Hus hyreshöjningar och vinstutdelningar är enklare att förstå och därmed mer engagerande. Det blir tydligare att se hur mycket lärosätena “går miste om” när man ser hur mycket Akademiska Hus delar ut i utdelningar.

Hyresmodellen må ha väckt debatten om lärosätenas finansiering, men det finns ett annat problem som är betydligt mer osynligt och mer systematiskt. Kanske handlar KTH:s ekonomiska utmaningar mindre om en enskild aktör, och mer om ett statligt system som fifflar med siffror och som långsamt vant sig vid att kräva mer utbildning för mindre och mindre pengar.

Tackord

Utöver Osqledarens fantastiska redaktion vill jag även tacka några som underlättat datainsamling och faktacheckning av denna artikel: Jacob Adamowicz, Iris Callerholm och KTH:s ekonomiavdelning har alla varit till hjälp.

Om ni är mer nyfikna på beräkningarna kan ni se samtliga beräkningar på Osqledarens webbplats eller scanna QR-koden i artikeln.