Hembygdsrörelsen

Under 1800- och tidiga 1900-talet drog de första och andra industriella revolutionerna igenom Sverige. På slutet av 1860-talet drabbades delar av landet även av missväxt, något som bidrog till både hungersnöd och utvandring. I och med urbaniseringen växte stadsbefolkningen snabbare än städerna kunde hinna med, samtidigt som landsbygden blev alltmer glesbebodd.

Det var i detta osäkra landskap som flera stora svenska folkrörelser spirade. Bland dem var nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och även hembygdsrörelsen. I frontlinjerna gick ungdomarna och rörelserna reflekterade både deras missnöje och oroskänslor inför deras egen samtid, såväl som de idealistiska drömmar de hade om framtiden.

Kanske var det just framtidens obevekliga frammarsch som fick greppet om det förflutna att hårdna. Detta, i kombination med 1890-talets litteratur som präglades av figurer som Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, med sina ofta bygderomantiska skildringar, lade grunden till 1900-talets folkrörelser. Genom flera av rörelserna gick nämligen en underström av nostalgi, av längtan efter en idyllisk dåtid vars fridfulla lugn stod i stark kontrast mot stadens och maskinernas buller. Bland dessa var hembygdsrörelsen. Dennas mål var, och är än idag, att bevara och föra vidare det lokala kulturarvet på olika platser i Sverige.

Hembygdsrörelsen är en kulturarvets gräsrotsrörelse, ett slags folkets folkloristik. Den innebar ett skifte från tidigare rådande museala och fornminnesfokuserade intressen vilka kretsade till större grad kring att samla föremål och dokumentera historia. Hembygdsrörelsen å andra sidan ville inte endast dokumentera historia, utan uppleva den, anpassa den och ta med sig den in i framtiden. Dessa idéer spreds bland annat på tidens ungdomsmöten då stora mängder ungdomar hade möjlighet att träffas och diskutera alla möjliga sorters frågor, men även i skrift: bland annat genom litteraturen, såväl som diverse kulturella tidskrifter. På många orter byggdes hembygdsgårdar som fungerade dels som museer, dels som mötes- och bildningsplatser. Där arkiverades den lokala historien och där möttes man också för att dela och fira denna historia tillsammans. Gårdarna och dess verksamhet drevs inte av några externa krafter, utan av bygdens eget folk.

Och varför skulle inte också arkiverandet, historieuppteckningen och kulturbevarandet vara tillgängliga för gemene man? Dessa saker kan nämligen aldrig bli fria från den mänskliga faktorn, vare sig de bedrivs av akademiker eller lekmän. Precis som att observerade fenomen inom fysiken kan ändras genom det faktum att de observeras påverkas också kulturella och historiska forskningsobjekt av forskaren som observerar dem. Forskaren, historieskrivaren, gör alltid ett urval genom avgränsningen av sin forskning. Han väljer därigenom vad som ska bevaras, vad som är viktigt.

I hembygdsrörelsens yngsta dagar var just viljan att vara delaktig i detta val en stark drivkraft. Genom att agera aktivt – starta och driva lokala föreningar, bygga hembygdsgårdar, anordna hembygdskurser, folkhögskolekurser och föredrag – ville man vara med på att forma framtiden. Detta är uppenbart genom de skrifter vi än idag kan läsa från tiden. Det handlade inte bara om en hobby eller ett intresse för historia, utan ett närmast aktivistiskt engagemang för framtiden. Trots att mycket av det man fokuserade på kan verka gammaldags så drömde man om en väg framåt, fast en annan väg än den som redan verkade ha asfalterats ut åt en. I drömmen använde man naturen, landsbygden och det beprövade traditionella som verktyg för att mer omsorgsfullt – idag kanske vi skulle säga “hållbart” – bygga sin värld.

Den drömmen har väl inte riktigt infriats. Tvärtom: de orosmoment som växte allt genom den andra industriella revolutionen växer än, så här i kölvattnet av den tredje. Tekniken utvecklas fortfarande. Allt fler tidigare mänskliga sysslor övertas av maskiner. Landsbygden blir än folkfattigare, medan trängsel och bostadsbrist endast växer i storstäderna. Men det betyder inte att rörelsen inte finns kvar även idag. Ungdomsmötena och hembygdskurserna må tillhöra det förflutna, och den historiebevarande aspekten må idag överskugga rörelsens ungdoms framåtblickande aktivistiska anda. Men hembygdsrörelsen lever fortfarande, om än förändrad av tidens hand, som ju inget undgår.

Hur ser rörelsen ut idag då? Faktum är att sveriges hembygdsförbund i nutid klassificerar hembygdsrörelsen som Sveriges största kultumiljöorganisation. Förbundet omfattar idag över 2000 medlemsföreningar som alla på olika sätt bevarar, samlar eller tillgängliggör sina egna lokala kulturarv. Vissa föreningar har hembygdsmuseum eller arkiv över den egna bygdens historia. Men verksamheten är inte bara materiell. Hembygdsföreningar anordnar också möten, aktiviteter och firanden. Bland annat så brukar enligt hembygdsförbundet ungefär 300 000 personer fira midsommar med någon av alla hembygdsföreningar varje år. Vill man hitta sina egna lokala föreningar kan man surfa in på förbundets hemsida, Hembygd.se, och söka på medlemsföreningar i olika delar av landet. Stockholms läns hembygdsförbunds föreningar erbjuder vid tiden då denna text skrivs till exempel diverse olika föredrag, visningar, stickcaféer och tesalonger.

Framtiden är, som i alla avseenden, mindre uppenbar. Själv kan jag inte låta bli att känna en viss vemodig pessimism inför hembygdsrörelsens, och även folkkulturens, framtid. Vägen som ligger framför oss verkar i mina ögon kantad av vidare globalisering, farligt förhastad teknikutveckling och irreparabel miljöskada. I denna vision syns ingen plats för stickcaféer och lokalhistoria. Ironiskt nog så för mig kanske denna misstro närmare än någonsin de ungdomar som för över hundra år sedan satte hembygden i rörelse. Även de såg på sin framtid med missnöje, såsom generationer innan dem säkerligen också har gjort. Kanske finns det någon tröst att få för er som liksom jag upplever oro för vårt öde, i att vi inte är den första generationen att känna att vi står inför en avgrund. Detta verkar om något vara en av mänsklighetens mest tillförlitliga konstanter.

Men sekelskiftets folkrörelser var inte grogrunder för vånda och hopplöshet. Tvärtom var de en hoppets ledstjärna. I denna anda vill jag avsluta med ett citat från en av hembygdsrörelsens tidigaste och mest framträdande förkämpar, Karl-Erik Forsslund. Denne skriver här en nostalgisk om än vemodig bild av den egna bygden, men samlar mot slutet av texten sina krafter för en sista hoppfull proklamation. Så här avslutar Forsslund sitt drömska kärleksbrev, passande nog benämnt “Till hembygden”, år 1915 i den tjugofjärde årgången av tidskriften Ord och Bild:

“Hembygd, uråldriga mark av mull över glimmande gråberg! Djupt och fast min stam står rotad bland hällarna dina, trenne sekler och mer kan jag följa dess rötter i jorden — ringa ett skott är jag själv på en av dess yttersta kvistar. Än vill jag tro, att kärnfrisk och grön den må stånda i sekler, suga sig kraft ur malmernas svällande ådror och körtlar, dricka sig hälsa ur skogarnas källor och sorlande flöden — välvas allt vidare, hemgårdens vårdträd, och växa allt högre, växa mot sommarens strålande rymd och vandrande skyar!”