Ett helt liv på KTH

Det visar sig att drömmar går i uppfyllelse ibland, så flera år senare tog jag mina första nervösa steg mot borggården för uppropet, fortfarande osäker på vad exakt “KTH” innebar, men med den nya uppfattningen om att det verkade ganska spännande trots allt. När detta skrivs har jag knappt ett års studier kvar, och i ett försök att minska känslan av att tiden bara har flugit förbi så tänkte jag reflektera om vad de senaste åren egentligen har inneburit. Oavsett om du är lite av en nykomling som jag, eller en fjärde generationens KTH-student som uppfostrats enbart med målet att komma in här, så tror jag att många av våra upplevelser liknar varandra.

En av anledningarna till att jag hamnade här till sist var hur mycket utlandsmöjligheter som fanns. Redan innan antagningsbeskedet kom hade jag blivit stammis på listan över utbytesuniversitet för mitt program, och därmed också vagt bekantat mig med konceptet att “snitta 4” eller kanske till och med “4.5” i betyg. Jag hade ingen praktisk uppfattning om hur svårt detta egentligen skulle vara att uppnå, men efter ett kort samtal med min gymnasiementor, där han konstaterade att “det borde inte vara några problem", hade jag åtminstone lite självförtroende. När jag, också i gymnasiet, fick lite extra HP från en kurs vi gick och de ansvariga tryckte på hur användbart detta skulle vara när vi “kuggade någon tenta på högskolan och behöver några extra HP för att nå CSN-kraven”, ryckte jag bara på axlarna och tänkte att vadå? Jag har ju inte tänkt kugga några tentor, jag ska ju plugga ordentligt!

Det tar ungefär fem minuter in i min första föreläsning innan jag inser mitt misstag. Paniken är ett faktum, hjärtat bultar i rekordtempo och jag frågar mig själv vad i hela världen jag gör här? Det har gått fem minuter och jag ligger redan efter! Klasskompisarna ställer frågor jag inte ens förstår, vi “måste” tydligen läsa 500 sidor kursbok för att ha en chans att klara kursen och under den kommande veckan begravs jag under ett växande berg av deadlines, quizer och inlämningar tills det blir svårt att få luft. Bland alla högpresterande, ambitiösa klasskompisar blir jag enbart en i mängden och jag har aldrig känt mig mer dum. Jag går från att vara van vid att själv behöva ansvara för både mitt eget och andras arbete till att plötsligt få jobba extra hårt för att inte själv halka efter och dra ner tempot. Och precis när jag inte trodde att det kunde bli värre så får jag höra att “du vet väl att snittet för att bli färdig civilingenjör i själva verket är 7 år va, höhö”. Snacka om käftsmäll.

När jag, precis innan jag klev in i salen för att skriva min första tenta, fick frågan om hur jag kände mig, svarade jag “paralyserad av skräck”. Det var en liten överdrift men att skriva sin första tenta är en upplevelse i sig, för att inte nämna processen att lista ut hur man fyller i försättsbladet. Några kvällar tidigare, på min första gasque, var det mer skräckblandad förtjusning medan jag och mina klasskompisar lärde oss vad “omstart” betyder och försökte hänga med i alla special-verser och inside-varianter av sångerna i våra splitternya sångböcker. De kommande veckorna och månaderna var fyllda med sådana “första” upplevelser - tentapubar, provsmakning av de fettindränkata pizzorna från La Campus, insikten om att jag inte skulle få någon plats i biblioteket eller något grupprum i U eftersom jag dumt nog inte varit på plats sedan solen gick upp.

Majoriteten av min första studieperiod spenderade jag själv. Jag hade kanske en eller två vänner från mottagningen, och jag hoppade runt i några andra nybildade kompisgäng under de första månaderna, men många gånger kände jag mig ganska isolerad och ensam i all stress och oro. Så småningom hittade jag fler och fler vänner, och det visade sig att de också hoppade ur Zoom varje gång professorn nämnde breakout rooms, och att de, som jag, hade “tänkt” läsa den där förberedande sommarmatten, men att det “liksom aldrig blev av”. Mina rädslor om att alla redan hade etablerat sina kompisgäng under mottagningen, och inte längre var intresserade av att lära känna mig, blev också motbevisade så småningom. Många personer flöt runt lite innan de hittade rätt, som jag, och flera av de ursprungliga kompisgrupperna jag såg då ser idag helt annorlunda ut.

Så blev första året klart och wow, jag hade verkligen tagit mig igenom ett helt år på KTH! Och plötsligt insåg jag att flera av de klasskompisar jag pratade med under de första veckorna inte hade synts till på ett tag, och att flera redan hoppat av och försvunnit. Sedan andra året, där kurserna blev svårare men jag också träffade flera nya vänner i min klass. Tredje året, med KEX, stress över masterval och funderingar på utbytesstudier. Och nu börjar fjärde året rinna mot sitt slut och jag finner mig sakta i att jag faktiskt kommer bli klar en dag, inom en relativt snabb framtid. Studentbostäderna vid Albano, som under min mottagning mest bestod av damm och byggställningar, står nu klara och en massa studenter har hunnit flytta både in och ut. Nästa pub, kaffe från 7-Eleven, föreläsning i E-huset kanske blir min sista någonsin?

Alla veckor och månader blev till år snabbare än jag hade räknat med. Jag hade länge svårt att föreställa mig själv som masterstudent, som någon som snart behöver skaffa ett riktigt jobb och bestämma mig för vad exakt jag vill bli när jag blir stor. Det är lätt att känna att man inte gjort så mycket under de här åren men jag tror att många av oss borde ge oss själva lite mer cred. När man är mitt uppe i den hetsiga KTH-vardagen och kämpar med inlämningar, labbar och tentaplugg är det lätt att normalisera allt det hårda arbetet man faktiskt lägger ner på studierna. Det är enklare att se allt man kunde gjort bättre, och allt som ens klasskompisar verkar ha så mycket lättare för, men det är inte alls hela sanningen. Vi har alla utvecklats och lärt oss massor under de här åren, det är bara lätt att missa ibland eftersom vi har så fullt upp med annat. Tänk på alla de där kurserna som kändes omöjliga, som hängde som ett mörkt moln på horisonten under hela den studieperioden men som nu är inrapporterade och godkända i Ladok för gott.

Det känns lite som att jag växte upp ordentligt här. Det campus som i början kändes överväldigande, som att jag aldrig skulle lära mig namnet på alla byggnader, känns nu som hemma. KTH har varit den mest konstanta faktorn i mitt liv under de senaste fyra åren och samtidigt som det ska bli skönt att bli klar med plugget så är det en lite skrämmande tanke att den vardag man så länge har tagit för given snart kommer att förändras fullständigt. Det har funnits klasskompisar som jag trodde skulle bli vänner för livet men där annat kom emellan, och helt oväntade vänskaper där jag insett först nyligen hur mycket vi har gemensamt. Det är lite kul att stanna upp och tänka tillbaka på ändå - vad hände egentligen med den där första klasskompisen du pratade med på borggården precis före uppropet? Med din nollegrupp? Med den där personen du träffade av en slump på någon fest och pratade massor med?

Snart kommer vi lämna en tentasal för sista gången, och kanske vända oss om en sista gång och titta på KTH-loggan innan vi kliver ner i tunnelbanan. Tiden på KTH, som just nu är så levande, kommer så småningom blekna till minnen. Många goda minnen, förhoppningsvis, men ändå sådana som vi till sist tänker på mindre och mindre, en del av ett tidigare liv. Men jag ska inte låta allt för deppig, jag tycker vi har gjort det här bra! Jag gav nyligen min mormor en efterlängtad KTH-tygväska i julklapp, och hon bär den med stolthet. Oavsett hur långt du har kommit på utbildningen, hur långt du har kvar och vilka detours du kanske har tagit, hoppas jag att du är minst lika stolt över dig själv.