När lammen tystnar

Såhär i efterhand var det inte så farligt, jag har ju mått betydligt sämre, men att vara sjuk är ju ändå att vara sjuk. Det är omskakande och lite äckligt att ett gäng processer drar igång i kroppen utan ens tillåtelse, samtidigt som jag är tacksam för att kroppen tar hand om sjukdomen utan några direktiv från hjärnkontoret – men måste den verkligen producera så mycket snor?

Mitt i misären, bakom ett berg av snorpapper, är det plötsligt en försynt liten figur som tittar på mig. Det är Lambi-lammet. Ni vet, lammet på förpackningarna med pappersnäsdukar som flitigt används innan man kommer på att använda nässprej. Det är fint att ha lammet där, en kompanjon som stöttar mig genom en krävande period i livet. Ett mjukt lamm som erbjuder mjukt papper åt min näsa när jag är som svagast. Det är nästan som att när jag sluter ögonen så förvandlas pappret till ull och jag känner doften av, ja, ett mjukt lamm. Jag omfamnar lammet och med näsan nedborrad i dess päls snyter jag mig kraftigt och låter allt det onda lämna bihålorna. För visst är det den bilden de lyckats skapa så fort de satte ett oskyldigt djur på förpackningen? Lammet tittar fortfarande på mig, om än med en blick av avsky.

Det är nog fel att prata om Lambi-lammet i bestämd form med tanke på att de använt sig av lamm på förpackningen i säkert hundra år. Jag tänker mig att det snarare handlar om ett antal Lambi-lamm, som kommit och gått genom åren eftersom ett lamm anses vara ett får från och med ett års ålder. Detta påminner om barnskådespelare som, istället för att få en kravlös och trygg uppväxt lekandes med andra barn, slussas runt mellan olika auditions av sina föräldrar som motiverar det hela med att “barnet själv sagt att det drömmer om att bli skådis”, bara för att en dag stå utbränd, utan vänner, med obefintligt självkänsla och inte längre vara söt nog för att stå på scen. Jag menar, jag drömde om att bli medlem i Jackass när jag var liten men mina föräldrar lät mig ändå inte få en studsmatta. Jag undrar hur många Lambi-lamm som fått sina drömmar krossade när de plötsligt fick höra att de var för stora för att representera varumärket. Jag undrar också hur många Lambi-lamm som hamnat på min tallrik i genom åren.

Plötsligt är taxichauffören på plats. Samma blandade känsla av förtjusning och själväckel som förra året, när en och samma tops inte bara ska ner i svalget – “så långt bak i din hals du kan komma, så du nästan kräks” – utan även upp och roteras i näsan. Provet hämtas upp och dagen därpå har jag provsvaret tillgängligt i 1177. Negativt, igen. Det är nästan lite snopet att ha genomlidit allt detta utan att kunna säga att jag haft den. Rånan. Som om barnbarnen kommer tycka att ens pandemi-anekdoter är en aning tunnare på grund av den detaljen. Men nej, jag vet bättre än att gå runt och tänka i sådana banor.

Efter en viss tids kontemplering över det faktum att jag ljugit i ingressen till denna text – något jag förmodligen borde korrigera – finner jag mig sittandes på toalettsitsen med byxorna nere vid anklarna. En gedigen insats senare följs av insikten att toapappret är slut och jag sträcker mig efter en ny rulle. Jag öppnar luckan och inuti badrumsskåpet är det en försynt liten figur som stirrar tillbaka på mig. Där och då tycker jag mer synd om Lambi-lammet än jag någonsin gjort tidigare.