Bransch
English
OL Gräver
Underhållning
Aktuellt
Podcasts

Drömfabriken

Mina Tavakoli - Illustratorosqledaren@ths.kth.se

Gustav Höglund - Authorosqledaren@ths.kth.se

Det finns en idé på senare år som säger att KTH blivit en ingenjörsfabrik, dit unga och yngre personer kommer för att jobba upp ett studielån, som sedan betalas tillbaka medelst högavlönade yrken, vilka diverse mor- och farföräldrar har svårt att beskriva för sina seniora vänner i vårt långa land falukorv.

Den idén har säkert kött på benen, men varför pratar vi inte om det som verkligen spelar roll? Varför pratar vi inte om den riktiga fabriken, där människor möts och skapar band till varandra och minnen som håller långt mycket längre än några högskolepoäng någonsin gjort? Jag pratar om minnesfabriken KTH, och den fungerar på en oändligt mer ädel valuta än högskolepoäng.

Några av er som läser det här sentimentala uppslaget började inte på KTH för att skapa varken minnen eller vänner. Jag vet att det är så, för jag var likadan när jag började hösten 2013. In och ut med en jävla fart, ett kort äventyr på fem år för att till slut kunna säga: “Jag vet inte vad jag lärt mig, men ingångslönen på 37 000 låter jättebra.” Jag var inte intresserad av att engagera mig i kåren eller mottagningen. Nya vänner kändes mer som en bonus än en nödvändighet, då jag redan hade vänner sedan innan. Vilken idiot jag var på den tiden. Det är jag nu också, men mer så på den tiden.

Nu befinner jag mig på andra sidan av mina studier och kan tala till er med det lilla mått av visdom och klarsynthet som kommer av att vakna upp en morgon och behöva betala tillbaka sitt studielån. Jag reflekterar över tiden som varit, och kan äntligen kapitulera inför en vacker sanning: ingen öl var förgäves och inga samtal var för små.

Jag vet att jag har rätt, då jag valde att byta spår och frilansa för inga pengar alls – mitt i brinnande examensarbete. Jag lämnade mina sista högskolepoäng att blöda ut i en skyttegrav mellan sida fem och sex i en halvt skriven rapport. Ändå känner jag, med varje fiber av min kropp, att åren på KTH gav mig precis allt jag behövde. Jag kom ut på andra sidan med minnen, kärlekar och kära vänner som fick högskolepoängen att bli vad de alltid varit – siffror på ett papper.

Det finns heller ingen övre gräns för hur många vänner det är rimligt att skaffa sig, oavsett hur hårt sociala medier arbetar för att övertyga oss om motsatsen. Detsamma gäller inte högskolepoäng, där allt mellan noll och trehundra är en rimlig siffra att stanna på.

Med det sagt ska man nte låtsas som att det går på autopilot. Man måste lägga manken till för att skrapa ihop såväl vänner som högskolepoäng, men det sistnämnda har en förmåga att tvinga sig på en som vänner inte har – åtminstone om man vill fortsätta håva in CSN och avancera till nästa läsår. Nej, vänner och minnena man skapar med dessa kräver ett helt annat mått av passion för att det ska hända något av värde. Och värdefullt är det.

Så låt klumpen i magen och dina flitiga, grå celler oroa sig för examen. Låt ditt hjärta och din själ arbeta på minnesfabriken, med den uppriktiga lust som det anstår en tänkande och kännande människa som dig själv att känna. För i slutändan är det, och kommer alltid att vara, som det är sagt i den odödliga filmen It's a Wonderful Life: “No man is a failure who has friends.”

Oavsett hur många, eller hur få, högskolepoäng som sitter och jäser i Ladok. Glöm aldrig det.


Publicerad: 2020-04-27

Twitter logo

Ansvarig utgivare: Simon Sundin
© 2008 - 2020 Osqledaren.