Samhälle
Kultur
OL Gräver
Underhållning
På Campus
Podcasts
Tips

Kraftkällan som delar mer än atomkärnor

Alexandra Andersson - Authoralexandra.andersson@osqledaren.se

Carl Housten - Photographercarl.housten@osqledaren.se

Amanda Andrén - Photographerosqledaren@ths.kth.se

R1 - Photographerosqledaren@ths.kth.se

När man tar hissen 25 meter ner i berget vid Q-huset uppenbarar sig resterna av ett ofta bortglömt kulturarv. Här byggdes R1, Sveriges första kärnreaktor, på 50-talet, med tro på atomkraften som framtidens energislag. Men optimismen ersattes med skepticism, och efter sexton år klöv R1 sin sista atomkärna. I sviterna av dagens höga elpriser och den aktuella energiomställningen är kärnkraftens vara eller icke vara återigen på agendan, och kanske kan historien om R1 och Sveriges intåg i atomåldern säga något även om nutiden?

“Grävande journalistik” får en ytterst bokstavlig betydelse när man står i en hiss som säkras med gallergrindar innan färden 25 meter ner börjar. I bergrummet under Drottning Kristinas väg 51 ligger R1, ett ofta bortglömt kulturarv, vars historia kanske även kan säga något om nutiden. Medan markeringar på hissväggen uppmärksammar oss på hur många meter ner vi befinner oss börjar Leif Handberg, lektor i medieteknik på KTH och föreståndare för KTH R1, berätta hur det kom sig att berget under Kungliga Tekniska Högskolan blev plats för en experimentell kärnreaktor.

–Det var efter atombomberna under andra världskriget som USA började bygga kärnkraftverk. Då satte man sig i Sverige med representanter från militären, kraftproducenter och kraftkonsumenter och funderade på vad man skulle göra åt det här nya. Skulle Sverige också bygga atombomber? Utveckla skydd mot dem? Skulle man bygga kärnkraftverk? Det som alla var överens om var att man behövde forska.

Så i november 1945 inrättade Sverige Atomkommittén. I den satt bland annat Hannes Alfvén, professor i fysik på KTH och sedemera nobelpristagare år 1970. Kommitténs syfte var att utreda hur man skulle forska på atomkraftens fredliga användning. Knappt ett år efter kommitténs inrättande beslutade man att staten skulle leda Sveriges utveckling av atomkraft, och 1947 startades AB Atomenergi. Bolaget var majoritetsägt av svenska staten, men även kommersiella aktörer ingick.


– De fick i uppdrag att i första hand forska och sedan i ett eventuellt andra steg göra kommersiella reaktoranläggningar, förklarar Leif.


Kriget hade gjort Sveriges beroende av omvärlden påtagligt, och i samband med att man började forska lades grunden till Den svenska linjen, ett betänkande år 1956. Med bakgrund i krigets konsekvenser var politikerna överens om att man måste eftersträva självförsörjning inom energi, samt att behålla politisk neutralitet. Den svenska linjen innebar att man skulle utnyttja de svenska, ej anrikade uranfyndigheterna för att utvinna energi och därmed bli energimässigt oberoende. Därtill skulle restprodukterna i form av plutonium kunna användas för kärnvapenproduktion (Vattenfall AB).

Backa bandet sex år, till 1950. Kungliga Tekniska Högskolan har valts ut när Sverige ska inträda i atomåldern, så man spränger sig 25 meter ner i berget vid nuvarande Q-huset, och börjar bygga.Klockan 18.59 den 13 juli 1954 startas forskningsreaktorn R1. Då var effekten 300 kilowatt, men mot slutet av 60-talet uppgick den till 1 megawatt, att jämföra med dagens kommersiella kärnreaktorer som har en effekt på ungefär 1 gigawatt.

– Bränslet i den här reaktorn var 3 ton uran i 126 stycken 3 meter långa stavar, säger Leif.

När man startade R1 hade dock den svenska uranbrytningen inte kommit igång ännu, utan istället fick Sverige låna uran från Frankrike. Utöver bränslet finns i en kärnreaktor en så kallad moderator, vilken styr hur många neutroner som är fria och kan fortsätta kedjereaktionen i verket.

– Moderatorn här var tungt vatten, där det finns en extra neutron i vätekärnorna, så kallat deuterium, berättar Leif.

Han visar oss runt i reaktorhallen. Att det en gång pågick avancerad kärnfysisk forskning här är svårt att förstå. Där reaktorn en gång stod finns nu bara ett knappt fyra meter djupt hål, men de svartvita fotografierna från 50- och 60-talet ger inblickar i en svunnen tid. Ett par meter ifrån själva reaktorn hade flera av forskarna sina kontor.

– Man ville vara nära reaktorn. Nu kan man ju ha sensorer som mäter saker kontinuerligt, men så var det inte då. Då kunde man ha ett experiment som höll på i 72 timmar och då fick man gå ner en gång i kvarten och läsa av sitt instrument,säger Leif.


Idag känns det främmande, för att inte säga skrämmande; att befinna sig ett tiotal meter från en arbetande kärnreaktor. Man var dock mån om säkerheten i R1. Högst upp i kontoret satt strålskyddsgruppen, som inför varje experiment kontrollerade strålskyddet och gav direktiv åt de som befann sig i byggnaden. Ett par gånger per år stängdes reaktorn av, det tunga vattnet pumpades ur och uranstavarna lyftes upp med en kran och flyttades till ett närliggande schakt. Då kunde man inspektera reaktortanken efter sprickor, korrosion och annat, innan bränslet lyftes tillbaka.

– Man hade också regelbundna hälsokontroller hos de som jobbade här och hade man minsta förändringar i blodvärden eller liknande väntade tre månader på ytan, förklarar Leif. Man hade heller aldrig några allvarliga incidenter med strålningen eller något annat. Isåfall har man lyckats mörka det otroligt väl.

Men det som från början sågs på med optimism och framtidstro, tog snart en ny skepnad. I slutet av 50-talet började allmänheten diskutera farorna med kärnkraft, strålning och inte minst atomvapen.

– Till slut fattades beslut i Sveriges riksdag 1968 att Sverige inte ska ha atomvapen och då behövdes inte längre delar av den forskning man hade ägnat sig åt här, konstaterar Leif.

I kombination med frågan kring lämpligheten i att ha en kärnreaktor mitt i Stockholm och det faktum att AB Atomenergi hade verksamhet på andra platser, exempelvis Studsvik 10 mil söderut, föranledde riksdagsbeslutet att man år 1970 stängde av R1. Sveriges första kärnreaktor blev Sveriges första nedstängda kärnreaktor.

– Det fanns de som försökte bevara reaktorn, för oavsett vad man tycker om det så är den en del av vårt kulturarv som är betald med svenska folkets skattepengar. Men efter folkomröstningen om kärnkraft 1980 var ämnet väldigt infekterat och då var det ingen som ville ha ett monument över reaktorforskning, säger Leif.


Hannes Alfvén, professorn som satt i Atomkommittén som på 50-talet lade grunden för utvecklingen av svensk kärnkraft, var en av kärnkraftsmotståndarna. Som politisk aktiv i Centerpartiet på 70-talet var han central i att leda partiet under ledning av Thorbjörn Fälldin till en negativ inställning till kärnkraften, vilken ledde till stora framgångar i valet 1973 (Forskning & Framsteg, 2008). Alfvéns politiska karriär fortsatte sedan i Miljöpartiet, som grundades år 1981 med bakgrund i folkomröstningen om kärnkraft 1980, vilken indirekt hölls till följd av kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979. År 1986 fick kärnkraftsmotståndarna ytterligare gehör, när Tjernobylolyckan inträffade. Den socialdemokratiska regeringen under ledning av Ingvar Carlsson införde den 1 januari 1987 en lagändring med paragrafen: “Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” (Prop. 1986/87:24). Lagen kallades cyniskt för Tankeförbudet och kritikerna menade att den innebar att all forskning och utveckling inom kärnkraftsområdet avstannade, samt att lagen inte kunde betraktas som demokratisk. Efter ett riksdagsbeslut år 2006 togs paragrafen bort.

Forskningen i R1 gav framför allt ökad förståelse för hur neutroner uppträder under olika förhållanden och hur man kan styra dem. Reaktorn hade också ett annat, mer okänt, användningsområde, berättar Leif:

– När reaktorn var igång tog man fram radioaktiva preparat som man skickade till sjukhus för strålbehandling av cancer. För vissa svåra hjärntumörer behöver man en mycket stark strålkälla. Vid en reaktorerna i Studsvik byggdes till och med en strålbehandlingsstation i anslutning till reaktorn.
– Det är en intressant diskussion, fortsätter han, för att behandla cancer tycker alla är bra, men det hade man inte kunnat göra om inte andra samtidigt hade velat bygga bomber. Det är inte forskningen i sig som är ond eller god, utan det beror på vad vi väljer att göra med resultatet.


Idag är frågan om kärnkraft återigen på agendan. Av Ringhals fyra kärnreaktorer stängdes en 2019, och en 2020. 2020 stod kärnkraften för 30 procent av den svenska elproduktionen, att jämföra med 40 procent 2019. Under samma period ökade andelen vattenkraft från 39 till 45 procent, och vindkraften gick från 11 till 17 procent (Energimyndigheten, 2021). Sommaren 2019 kom nyheten att brödproducenten Pågen hindras från att expandera sin verksamhet i Malmö, då man inte kan säkerställa att det finns tillräckligt med el. “Jag hade aldrig väntat mig att få ett sådant besked i ett välutvecklat i land. Strömbrist är något man hör talas om i u-länder. Det är inget som ska hindra ett företag från att expandera i ett i-land”, sa Pågens vd Anders Carlson Jerndahl då (Svenska Dagbladet, 3 juni 2019), och debatten tog fart.

Den 6 december 2021 var elpriset före skatt i södra Sverige och södra Mellansverige 6,49 kr/kWh mellan klockan 16-17; en ökning med 2775 procent jämfört med samma tidpunkt året innan. De främsta orsakerna angavs som kyla i kombination med låg vindkraftsproduktion och höga bränslepriser (Expressen, 6 december 2021). Ena sidan för tesen att Sverige har elbrist och att en del av lösningen är kärnkraft. Andra sidan menar att Sverige inte alls har elbrist, och att mer kärnkraft inte är ett alternativ. Sverige är nettoexportör av el; 16 procent av all producerad el exporteras, men även om vi har energiöverskott utslaget på ett år kan det råda effektbrist under perioder eller i elområden, och på grund av kapacitetsbrist kan all el inte överföras effektivt mellan områdena. Sveriges import av el ökade med 30 procent från 2019 till 2020(Energimyndigheten, 2021), och importen kommer exempelvis från Polen, vars elproduktion till stor del är fossil.

Polen ska avveckla sina kolkraftverk till 2049, och ersätta dem med vindkraft, solenergi och kärnkraft (SVT, 30 november 2020). Grannlandet Tyskland har protesterat mot Polens planer, och har själva målsättningen att fasa ut kärnkraften till 2022. 16 år senare ska de avveckla kolkraften (SVT, 3 juli 2020), i enlighet med EU:s linje, som är att fossil energi ska ersättas med förnybar, dit kärnkraften inte hör på grund av det radioaktiva avfallet. I början av 2022 kom dock nyheten att EU-kommissionen kan vara på väg att klassa kärnkraften som hållbar (Ny Teknik, 4 januari 2022). FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE) har utrett mängden koldioxidutsläpp olika energikällor ger upphov till under livscykeln, och fann att kärnkraft har lägst koldioxidavtryck. UNECE skriver i sin rapport från november 2021 att kärnkraft ger 5,1-6,4 g CO2/kWh, vindkraft 7,8-21 g CO2/kWh och kolkraft 753-1059 g CO2/kWh. På klimattoppmötet COP26 i fjol anförde Internationella energirådet (IEA) att kärnkraft tillsammans med förnybara energikällor behövs om världen ska kunna nå nettonollutsläpp. FN:s klimatpanel IPCC:s rapport från 2018 säger att kärnkraften måste expanderas för att möjliggöra att klara 1,5°C-målet till 2100.

Det råder ingen tvekan om att energifrågan är komplex, sett ur både ett vetenskapligt, ekonomiskt och politiskt perspektiv. Den kraftkälla som på 50- och 60-talet sågs som framtiden, delar inte längre enbart atomkärnor, utan också uppfattningen hos forskare, politiker och samhällen. När KTH R1 byggdes var det med ambitionen att lära sig om ett kraftfullt fenomen för att kunna bli energimässigt oberoende. Hade energiläget i Sverige idag varit annorlunda om samma mål som på 50-talet låg till grund för dagens energipolitik? Och vilken roll kan de nedstängda reaktorerna egentligen tillskrivas när elpriserna når rekordhöga nivåer? Kärnkraftens vara eller icke vara i Sverige tycks ha blivit frågan som kan komma att definiera både energiomställningen och det politiska styret.

Publicerad: 2022-02-17

Twitter logo

Ansvarig utgivare: Carl Housten
© 2008 - 2022 Osqledaren.