Samhälle
Kultur
OL Gräver
Underhållning
På Campus
Podcasts
Tips

Hur en 217 kvm stor takmålning gick upp i rök

Laura Nilsson - Authorlaura.nilsson@osqledaren.se

Laura Nilsson - Photographerlaura.nilsson@osqledaren.se

Filip Zawadka - Illustratorfilip.zawadka@osqledaren.se

Under en morgonföreläsning i E1 lutar jag tillbaka huvudet medan examinatorn pratar om ortogonal projektion. De nakna kropparna svävar runt på en molnbädd och täcker fridfullt salens tak medan morgonljuset fyller salen. Takmålningen fick mig att tänka på allt annat än linjär algebra.

I övergångsfasen mellan två konstepoker, 1800-talets vackra nationalromantik till tidiga 1900-talets experimentella modernism, verkade Axel Törneman. Han var son till en industriman i Värmland, men levde ett bohemiskt liv. Resor till Frankrike skildras i hans konstnärsliv. Flertalet av hans tavlor är färggranna och mystiska. Det har varit utmanande att placera in honom i en specifik konstnärlig period och trots att hans hans tid i rampljuset blev kort lämnade han sitt avtryck i form av monumentalmåleri i Stockholms kanske viktigaste platser – stadshuset, riksdagshuset och Kungliga Tekniska högskolan.

Den pompösa tegelprydda huvudbyggnaden, som idag kännetecknar campus, byggdes under första världskriget. Erik Lallerstedt, arkitekten bakom den, var mån om den konstnärliga utsmyckningen och ville därför sätta färg på taket i hörsalen på Fackskolan för elektroteknik. Redan 1916 – ett helt år innan lokalen stod klar – hade Lallerstedt kontaktat Törneman för att låta konstnärens fantasi flöda på ämnet “elektricitet”. Det var instruktionerna för takmålningen. Lallerstedt försökte säkerställa donationer från el-industrin för den 127 kvadratmeter stora målningen som skulle kosta åtminstone 10 000 kr, vilket idag motsvarar ungefär 200 000. Samtidigt friskade Törneman upp sina kunskaper inom elektricitet genom att införskaffa sig en dyr bok. När hans far fick reda på temat skriver han “Så värst mycket elektricitetslära behöfver du väl ändå ej studera för det ska väl tagas mer ur fantasien och urkällan, kanske allegoriskt”.

Törneman fastnade för det allegoriska. Hans tolkning kommer ifrån en naturfilosofisk uppfattning av att elektricitet och energi uppstår ur attraktion och repulsion av positiva och negativa partiklar. Dessa krafter skulle representeras av kvinnor och män. Han gjorde skisser, men kunde inte sätta igång direkt med al secco-målningen på grund av blödande magsår. 1918 påbörjas det nio månader långa arbetet. På en hög ställning överförde han skisserna i kol till taket och sedan började det utmanande måleriet av “De elektriska strömmarna”. Ventilationstrumman i takets mitt blev en gyllene sol som kvinnorna och männen i motsatt riktning rör sig runt bland himlakroppar i den molntäckta ljusa rymden.

I september samma år invigdes monumentalmålningen med andra konstverk på högskolan och responsen var positiv. Recensionerna i Dagens Nyheter och Stockholms Tidningen likaså. I Svenska Dagbladet hade någon däremot skojat om hur de ”kraftiga solbrynta manskropparna” mest föreföll som elektriska arbetare, och att kvinnorna var ”utomordentligt välgödda”. Törneman reagerade illa på detta. I ett brev till konstkritikern och författaren August Brunius, med urklipp av recensionen, ska Törneman ha skrivit att recensenten måste vara en person “som tydligen saknar hvarje begrepp om konst”.

Trots att målningen blev hyllad, försvann den mystiskt någon gång under 50-talet. Det tros bero på att salen då var för stor för en årskurs, men för liten som aula och delades därför på höjden vilket KTH tjänade 700 kvadratmeter kontorsyta på. Törnemans al secco förstördes genom att en dörr togs ut ur den och den hamnade i ett ventilationsutrymme under ett innertak. Där glömdes den bort. Rykten gick att det fanns en takmålning någonstans i tegel-labyrinten, men redan under 70-talet visste ingen längre var.

Några år efter invigningen av “De elektriska strömmarna” avled Törneman på grund av blödande magsår – endast 45 år gammal. Han blev inte en representant för en specifik konstepok och hans monumentalmålning på KTH försummades med andra av hans verk.

Det är inte fastställt hur den 127 kvadratmeter stora takmålningen läts glömmas bort.

Möjligtvis var den allegoriska tolkningen av en utdaterad förståelse för elektricitet som fick den att förlora sin relevans. Klassisk fysik var trots allt passé - kvantmekaniken hade gjort entré. Det är inte heller osannolikt att motivets anknytning till 1800-talet blev en påminnelse om ett KTH utan universitetsstatus och konsten i de äldre byggnaderna sågs därför som förlegade istället för anrika.

De elektriska strömmarna skulle dock få se solen igen. Renoveringen av huvudbyggnaderna under 90-talet, med Per Ahrbom i spetsen, innefattade ett riktigt detektivarbete. Genom ledtrådar om målningens existens från gamla dokument bestämde han sig för att den skulle hittas till varje pris. De gjorde succé. Dyra pengar och ett helt år spenderades på att lossa 0,5 mm tunna lager av al seccon för att sedan pussla ihop bitarna i den sal som idag kallas Törnemansalen – eller E1. 1994 invigdes Törnemans konstverk framför en ny publik. De äldre delarna av campus var ingenting

som längre hade ett dåligt anseende och symboliken i målningen kunde knappt förstås längre. Tvärtemot blev de ett tecken på att KTH är klassiskt och traditionsrikt.

Takmålningens förbluffande öde kan få en att ifrågasätta KTH:s historia. Hur det ens är möjligt att tillåta en 217 kvadratmeter stor målning förstöras och glömmas bort är främmande. Troligen finns det fler begravda skatter på campus som aldrig kommer hittas. Nu känner jag mig lite extra tacksam för den vackra distraktionen under föreläsningar.

Publicerad: 2022-10-04

Twitter logo

Ansvarig utgivare: Benjamin Javitz
© 2008 - 2022 Osqledaren.