Sommarens festivaler enligt OL

roskildefestival2009

”Den röda tråden är att alla band och artister är sossar. Utom möjligen Mötley Crüe.” skrev DN om Peace & Love. Ändå lockade festivalen dryga 40 000 personer. Varför lockas nästan dubbelt så många musikälskare till Borlänge och en line-up med gamla svenska rävar som Lars Winnerbäck och Ulf Lundell i spetsen än till Hultsfred som bjöd på The Killers, Kings of Leon och Franz Ferdinand? Winnerbäck spelade förresten där också.

Å andra sidan orkade inte heller Osqledarens utsända ta sig till Sveriges före detta största festival i år. Däremot besökte vi en hel del andra av de allt fler stads-, skogs- och utomlandsfestivaler som sommaren 2009 hade att erbjuda.

roskildefestival2009

”Den röda tråden är att alla band och artister är sossar. Utom möjligen Mötley Crüe.” skrev DN om Peace & Love. Ändå lockade festivalen dryga 40 000 personer. Varför lockas nästan dubbelt så många musikälskare till Borlänge och en line-up med gamla svenska rävar som Lars Winnerbäck och Ulf Lundell i spetsen än till Hultsfred som bjöd på The Killers, Kings of Leon och Franz Ferdinand? Winnerbäck spelade förresten där också.

Å andra sidan orkade inte heller Osqledarens utsända ta sig till Sveriges före detta största festival i år. Däremot besökte vi en hel del andra av de allt fler stads-, skogs- och utomlandsfestivaler som sommaren 2009 hade att erbjuda.

Peace and Love Fred, kärlek och passion var temat för årets festival som hade tioårsjubileum i år. 6 dagar i juni när det var som varmast samlades 36000 personer på en enorm äng i Dalarna för att dela samma passion, passionen för musik, smuts, dekadens och billig skitmat. Musiken var anledningen till att jag var där, resten fick jag på köpet. Jag var där för att få se Razorlight, Ratatat, Mando Diao, Håkan Hellström, Thåström, Babyshambles, Keane, Mötley Crüe mfl. Det fanns något för alla smaker vilket kan vara orsaken till att Peace and love blivit Sveriges största festival.

Mitt under Thåströmkonserten gick Michael Jackson och dog. Just då brydde jag mig inte. Antagligen var jag för full och uppfylld av det som hände där och då. Efter den kvällen präglades hela festivalen av The king of pops död. Campen spelade hans musik, likaså artisterna och referenserna på scen var otaliga, inte ens jag kunde undgå dem. Det var smått fantastiskt att se att den mannen betytt så mycket för så många musiker.

Stämningen var vänlig och avslappnad under festivalen, det varma vädret bidrog säkert till detta. Langosarna kan jag inte uttala mig om då jag inte åt en enda. Skandal! Det var ganska långt mellan festivalområdet och campingen, vilket var ett minus då det blev ett helt projekt att ta sig till konserter. Att man inte får ha med partytält sänker betyget ytterligare då man bokstavligen smälte bort då det inte fanns någon skugga att tillgå på campingen.

Men värmen och ovannämnd kritik till trots är detta en festival jag aldrig kommer att glömma. Så mycket härligt konstiga upplevelser man får under en festivalvecka är svårt att bräcka. Jag kommer komma ihåg Peace and love som varm, både till vädret och stämningen. Räcker CSN för lite sommaräventyr nästa år, åk!
Fred och kärlek till er alla!

Roskilde 2-5 juli. Enligt ryktet får vi vara med om det varmaste Roskilde någonsin. Det är 40 grader i luften, ljummet i den av smutsiga festivalbesökare överfyllda baddammen och Tuborg sponsrar festivalen vilket betyder att det enda som finns att dricka på området är deras blaskiga öl.

Michael Jackson har precis dött och vi får höra inte mindre än tre versioner av Billie Jean, även om Peter Dohertys försök kanske inte riktigt räknas då han efter två försök ger upp efter några ackord. Peter Dohertys framträdande var för övrigt min största behållning av Roskilde. Ensam på scen – utan något av alla sina band som stöd, varken hög eller särskilt full – framför han helt opretentiöst hittar från tiden med The Libertines, Babyshambles och sin egen solokarriär.

Bland de övriga akterna utmärkte sig Mono, Deerhof som alltid är lika roliga att se live, och Yeah Yeah Yeahs med fantastiska Karen O som frontfigur.

Melt! Festival 17-19 juli. Verksamheten i malmgruvan som ockuperar platsen för Melt! är nedlagd sedan länge, men maskinerna står kvar och bildar en spektakulär, och passande, fond till festivalen som huvudsakligen inriktar sig på elektronisk musik. Det finns ett tält där musiken aldrig tystnar, och bland många andra hävdade den skotska killen vid namn Scott som min kompis köpte sin biljett av på tåget från Berlin att han skulle ”dance for 72-hours straight”.

Men även om känslan av att vara på ett jättelikt rave mitt ute i ingenstans infinner sig då och då, finns det en hel del annat att se och göra på Melt!. Vi inleder festivalen med att se James Yiull, en ny bekantskap vars namn jag genast lägger på minnet. Låter lite som The Whitest Boy Alive.

På dagarna vilar vi, köper vatten för 2,50 euro/halvlitersflaskan (ett hett tips till dig som tänker åka dit är att ta med stora dunkar), dricker oskäligt billig öl på femlitersfat som vi köpt inne i samhället och badar i en gyttjepöl. På kvällarna ser vi Bloc Party, Animal Collective, Röyksopp, Crystal Castles, Digitalism, MSTRKRFT och dricker Long Island Ice Tea ur enlitersglas.

Emmaboda 30 juli-1 augusti. För knappt 30 år sedan anordnade Vinterbadarna den första ”festivalen” i Smålands djupaste skogar. Den bestod av en konsert. Idag har den lilla indiefestivalen som med Pippi Långstrumps envishet vägrar bli riktigt ”stur” trots år efter år av slutsålda biljetter ändå breddat sig till att vid sidan av småbanden bjuda in hårdrock, dansakter på den relativt nya scenen Trädgården och till och med lite kängpunk. Detta efter att de för några år sedan gick ut med att de skulle lägga ner.

Emmaboda är som brukligt fullt av kids och rätt bra popmusik och det hela är ganska trevligt precis som det alltid är. Sju år efter att jag var där första gången älskar jag fortfarande Emmaboda och det faktum att vakterna är så chill, att man kan ta med sig sin egen dricka in på området, att man kan tälta framför scenerna och att den är så pass liten som den ändå är. Det är dock märkbart fler folk där i år än tidigare. Nästan så att man vill säga ”Men hörrni ungdomar… Jag kommer ihåg när jag var i er ålder. Då var detta minsann en independentfestival värd namnet!” Men det gör jag inte.

Att jag är äldre än många andra känns ändå inte så relevant. Intressantare är att notera att det är de stora elektroniska akterna som drar mest publik på en festival där indiepopen tidigare har regerat. 2ManyDjs får tusentals att dansa med sin ljud- och videoshow, likaså The Bloody Beetroots, och Detektivbyrån – som enligt dem själva har ett livstidskontrakt att få spela på Emmaboda – drar stora applåder efter extranumret: en egen smått underbar mix av ”Lambada” och Klaus Wunderlichs popklassiker ”Popcorn”.

Way Out West 14-15 augusti. Way Out West är en tvådagarsfestival i centrala Göteborg som inte alls har märkt av lågkonjukturen. För tredje året i rad sålde den av bokningsbolaget Luger arrangerade festivalen slut och de bjöd på akter som Glasvegas, Basement Jaxx, Echo & The Bunnymen och en exklusiv spelning med Robyn.

robyn1

Det är ganska tydligt att målgruppen är en lite annan än den vanliga: musikintresserade snubbar och damer i 30-årsåldern, med fast inkomst och krav på högre bekvämlighet än vad festivaler i Småland kan erbjuda. Till Way Out West åker du som vill slippa bo i tält, har råd att betala 1 385 kronor för en tvådagarsfestival och inte har något emot att trängas med 25 000 personer på en liten yta eller att gå ifrån festivalområdet innan de sista banden har spelat för att stå i kö till någon av klubbarna på stan för att kanske vara en av de några hundra som kommer in och får se bandet som är anledningen till att du åkte till Götlaborg från första början.

krune

Popaganda 28-29 augusti. Vi som var med när Popaganda inte bara var gratis, utan också endast var öppen för de över 18 år, kan inte låta bli att bli lite ledsna i ögat varje gång vi tänker på de soliga dagarna vid Universitetet som en gång i tiden inledde varje festivalsommar värd namnet. Nu ligger urdruckna Varm & Kall (för oss som är äldre än 18 vårar: Varm & Kall är vad svartvinbärsvinet Aurora var för vår generation) slängda utanför Eriksdalsbadet som är Popagandas nya tillhåll och festivalen har flyttats lagom till skolstarten. Ett ödmjukt biljettpris på 475 kronor lockar oundvikligen många ungdomar.

Men Popaganda är så mycket mer än kids som röjer till Johnossi och Markus Krunegård (som tog in Mauro Scocco som gäst att sjunga ”Sarah” – kudos!). Det är ett generöst tilltaget ölområde med fri sikt mot båda scenerna, uppvisning i konstsim, spelningar med storheter som MGMT, Lykke Li och svensk-amerikanska bandet Miike Snow. Tyvärr (på grund av grannarna?) är ljudet ganska lågt – det går att prata ostört bara några tiotals meter från scenen, och det kostar extra att gå in på klubbarna på Strand, Debaser Slussen respektive Medis. Annars är Popaganda en mycket bra avslutning på en mycket bra festivalsommar.

Festivalsäsongen inte slut än! Du som inte kom iväg på någon festival i år; kolla in Iceland Airwaves som går av stapeln i Reykjavik 14-18 oktober. Om inte annat är det ett gyllene tillfälle att åka till Island nu när det är relativt billigt tack vare krisen. Hittills är bland andra Juvelen, James Yuill, Metronomy, Micachu & The Shapes och en hel drös lokala band bokade.