OL gör SSC

Vi kommer upp i friska luften utanför Vretens tunnelbanestation utan att riktigt veta vart vi ska ta vägen. Egentligen är vi lite oförberedda och funderar en stund på hur vägbeskrivningen vi fick faktiskt löd. Sedan vrider vi våra huvuden något åt vänster för att se om vi kan få några ledtrådar om vart vi ska, som t.ex. en skylt som det står SSC eller liknande på. Vi ser då en parabol stor nog att kunna ta in alla tv-kanaler från de närmaste 25 solsystemen och bredvid den en liten raket som, om man klassificerade raketer som man gör med bilar, antagligen skulle räknas till mellanraketsklassen. Scenen ser allt som allt ut lite som ett bondskurkstillhåll, där marken när som helst kan öppna sig samtidigt som en entonig röst säger ”ten minutes and counting” och det samtidigt springer runt en man som skjuter hejdukar.

Det är som tur är inget bondskurkstillhåll (vi hade nämligen inte med oss vår klocka med klätterutrustning eller vår premiumutrustade Aston Martin) utan vi har helt enkelt kommit till SSC:s stockholmskontor. SSC, Swedish Space Corporation, kallades tidigare Rymdbolaget i Sverige, men då företaget nu har flertalet dotterbolag runt om i världen ville man minska mängden varumärken och enas kring SSC. Detta trots att vi i Sverige har ett väldigt gott rykte när det gäller rymden, i alla fall enligt Petrus Hyvönen som är Systems Engineer och jobbar med business development på divisionen Satellite Management Services på SSC. Översättningen av Satellite Management Services till svenska blir markkontakt, vilket känns ungefär i klass med översättningarna av filmer på 80-talet där ”Superman III” av någon helt outgrundlig anledning blev “Stålmannen går på en krypto-nit”.

Känslan när vi går runt i korridorerna inuti i huset är ganska tråkig. Utanför fanns det ju en raket, och i receptionen hade de ännu fler spännande saker, bland annat något som fotografen kallade för ”en automatiserad fiskdamm”. Vad det egentligen var kräver ju antagligen en heltids doktorandtjänst för att förklara, och därför lämnar vi det därhän. Den tråkiga stämningen inne i huset oroar oss lite till en början. Hur ska man bli inspirerad att börja jobba igen efter fikapauserna, när det inte finns något kuddrum eller ens en rolig liten raket att pilla på? Vår oro minskar dock snabbt när vi märker vilka personer som egentligen jobbar i huset. För det visar sig snart att intresset som de anställda på SSC har för det de arbetar med, nämligen rymden, är så starkt att de lika gärna hade kunnat arbeta i en möglig källare i Säffle. Dessutom har alla här ett eget fräscht arbetsrum. Fast ja, det förstås, bredvid fikarummet står något slags litet semipermanent kontorslandskap uppställt. När vi frågar vem som drog nitlotten och får sitta där svarar Petrus snabbt och självklart att ”det är inhyrda konsulter”.

Vilka är det då egentligen som jobbar på SSC? Jo, många har precis som Petrus gått en fyraårig rymdingenjörsutbildning vid Umeå universitet i Kiruna. Ca 20 av 120 personer vid kontoret i Vreten har gått den vägen. Både Petrus och Anne Ytterskog, som var ansvarig vid vårt besök, påpekar att antingen har man ett intresse för rymden innan man börjar jobba på SSC, eller så får man det ganska snabbt. Annars stannar man inte så länge. Intresset behövs då man styr sina arbetsuppgifter ganska självständigt. Petrus och Anne menar att när man har ett så genuint intresse som alla här, känner man för det mesta själv när man jobbar med något som är vettigt. På kontoret finns det är mycket folk från KTH och allmänt många civilingenjörer men även en hel del civilekonomer. SSC är ju ett statligt ägt aktiebolag med vinstkrav på sig. De utför ingen vetenskaplig forskning utan arbetar utifrån vinstgivande uppdrag från kunder precis som vilket annat företag som helst och drivs därefter.

Vi får en allmän känsla av att det här finns folk som är riktigt duktiga på teknik och som brinner för sitt intresse långt mer än den mediannördiga KTH-aren. När vi frågar Petrus vad han gör på fritiden, om det är ungefär samma sak, svarar han ”ja, jag kör matlabskript hemma, det händer”. Andra på kontoret har teleskop hemma och tittar på stjärnor på fritiden. Vi frågar vad det pratas om vid kaffeautomaterna, och då svarar Petrus till vår besvikelse att det är mycket jobbsnack. Vi nöjer oss inte med det utan undrar om de egentligen inte mest pratar om Star Trek. Men nej igen: ”när jag pluggade rymd var det mycket Star Trek”. De pratar alltså inte ens om Star Trek vid kaffeautomaterna. Vi antar att det beror på att de bara skulle analysera sönder serien så mycket att det enda som fanns kvar var en helt vanlig såpopera med mycket konstiga ovetenskapligt utformade rymdreferenser.

Apropå kaffe så blir Petrus väldigt stolt när vi lägger märke till en bild av satelliten Prisma på hans kaffemugg. Hela hans ansikte lyser upp av stolthet och han berättar allt om satelliten som är utvecklad för att testa formationsflygningar som med hjälp av GPS och kameror kan flyga i olika avancerade banor. Vi frågar då vilken som egentligen är hans favoritsatellit, och man ser på honom hur han blir ännu lite gladare i själen och säger med värme i rösten att hans favorit är Odin. Allra mest för att den var konstruerad för att vara uppe i två år men nu är inne på sitt tionde år och fortfarande skickar tillbaka värdefull data till jorden. För den som började bli orolig ska tilläggas att Petrus självklart även har en Odinmugg.

På kontoret finns en kamratförening. Det låter väldigt gulligt och vi föreställer oss att alla går runt med pins i skjortslaget som det står ”slå inte min kompis på”. Verkligheten saknar pins men inte aktivitet. Man anordnar pubar, teaterbesök, föreläsningar, ostkvällar och inte minst en sommarfest och en vinterfest. Trots dessa trivsamheter är det ofta ganska tomt på kontoret. Petrus säger att 1/3 av alla på kontoret vanligtvis är utomlands och jobbar. SSC har nämligen de flesta av sina kunder utomlands och de har dessutom både kontor och dotterbolag på ganska många ställen runt om i världen, bland annat i USA, Chile och Dubai. Dessutom äger man utanför Kiruna Esrange Space Center, SSC:s operationella bas för raket och ballonguppsändningar. Det blir alltså många resor i jobbet för de anställda på SSC.

Vi uppfattar det som att en familjär känsla på SSC, där alla verkligen gör det de är bäst på och blir uppskattade för det. Anne och Petrus sitter länge och berättar om alla divisioner på företaget och de berömmer alla delar av företaget. Alla är världsledande inom sitt område. Till exempel ”Payloads and Rockets”, eller som det visst kallas i folkmun: ”pay and rock” som sysslar med att designa experimentutrustning till forskarna eftersom ”dessa inte alltid är så bra på att bygga experiment”. Det kan till exempel handla om att bygga ett flygande laboratorium. En sådan uppgift måste liva upp vilken vanlig gråmulen tisdag som helst.

SSC är alltså den perfekta arbetsplatsen för dig som brinner för teknik i allmänhet och rymden i synnerhet. Den kan vid en första anblick verka lite väl nördig och nästan torr, men vi inser snart att det definitivt finns en dimension till, för det här är framför allt en arbetsplats med väldigt mycket hjärta. I en stram kontorsmiljö är det verkligen personerna på SSC som skapar så väl värde som värme.


  • Anders

    SSC gör inga satelliter längre utan det var space-systems divisionen som gjorde både ODIN , SMART-1 och PRISMA och denna avdelning gavs bort till Tyskland av tidigare ledning ( och inte bara gavs bort utan man gav OHB-system 20 miljoner )