Istanbul tur och retur – 900 mil med bil

”Grabbar, jag har en idé! Vi åker till Istanbul. Med bil.” Det var ungefär så det lät när jag och tre andra småspontana KTH-killar planerade vår roadtrip. Vi visste vart vi siktade, vi hade en bil och vi hade packat ner ett tält. Resan började i Vårberg.

Vårberg – Prag 1419 km. En resa i klass med vår kan inte inledas på ett halvdant sätt. Därför gick vi ut som hårdast och körde från Vårberg kl 22 och var framme i Prag kl 17 dagen efter. Orsaken var att Sverige, Danmark och Tyskland inte är så mycket att hurra för när man ska ner på Balkan och turista. Därför fick vår fina springare, en Ford Galaxy av 2004 års modell, direkt visa vad den gick för. Inga problem. Den bilen klarar allt och efter en partynatt i Prag vi sent kommer glömma bar det av söderut. Via Österrike och Slovenien in i Kroatien.

Efter en vecka kom vi till Kroatiens kust. Den är fantastiskt vackert och badvattnet är underbart. Restaurangerna är bra och erbjuder bra priser med tanke på hur mycket turister där faktiskt är. I och med att vi tältade tog vi in på campingar, vilket var nödvänigt eftersom allemansrätten inte är överdrivet utbredd utanför Sverige. Vi fick då även sällskap av de mest speciella företeelserna i Sommar-Europa: nämligen tyska och holländska husbilar. I tusental och åter tusental. Som tur är satt vi ofta på campingen utanför tältet i den kroatiska sommarvärmen och drack öl och som bekant gillar tyska gubbar öl. Vi blev därför snabbt accepterade i den sydeuropeiska campingkulturen.

All ära åt Kroatiens kust. Det är osportsligt vackert och man vill bara sola och bada tills man ser ut som en av de där tyska gubbarna som när han råkar lyfta på ölmagen visar hur sjukt vit han var från början. Efter en vecka i det ack så sköna Kroatien var det dock dags att dra vidare. Detta av tre anledningar:
1. Kroatien är faktiskt så västerländskt att det är ganska ospännande i längden.
2. Från inledningen av denna text minns ni att vi siktade på Istanbul och vi hade då 140 mil på Balkans europavägar kvar att köra.
3. Vår käre vän Markus hörde av sig och sa ”hej, jag kommer till Skopje i övermorgon, kom och hämta mig vettja!”

Om man ska köra från Kroatien till Makedonien på två dygn finns det några alternativa vägar. Vi åkte via Monte Negros kust, som för övrigt är väldigt vacker, in i Albanien, genom Kosovo och sedan ner i Makedonien. Vad vi lärde oss av detta var bland annat att en europaväg i Monte Negro och Albanien rymmer uppskattningsvis 4-5 åsnor i bredd. Dessutom är hastighetsbegränsningen ofta 100 km/h. Detta på vägar där man aldrig vet om det efter nästa kurva döljer sig en hönsgård på rymmen eller en farbror som åkte traktor för 10 sekunder sen men tappade sin hatt och nu springer bakom traktorn på väg att hämta den. Vi tog in på hotell America i staden Kukës i Albanien. Om jag någon gång skulle behöva gömma mig för allt och alla för att jag råkat göra något semiolagligt skulle jag antagligen ta in på detta hotell. Vilket nog de flesta gästerna på detta hotell hade gjort. Albanien och Kosovo är spännande och exotiskt. Det räckte dock snart för denna gång och efter en fin sträckkörning genom centrala Kosovo kom vi snart till Makedonien och Skopje där vi hämtade upp den femte hjälten, vi kan likna honom vid George i Fem-böckerna.

Makedonien och Grekland avklarades relativt snabbt med vacker natur men ganska ospännande händelser och helt plötsligt hade vi nått vårt mål. Vi hade kört bil till ISTANBUL! Det händer ganska mycket saker i den staden. Hela tiden. Nere vid Bosporen fiskar lokalbefolkningen med harpun och skjuter luftgevär på ballonger och uppe på Grand Bazar blir tusentals turister lurade varje dag. Efter en festnatt när vi bland annat blivit lurade av en taxichaufför som vi till slut lurade tillbaka, tog vi en bakisdag á la Istanbul. Den började med ett besök hos den lokale barberaren och fortsatte sen på det Turkiska Badet.

Vägen hem var spännande den också. Tre timmars väntan i tullen på väg ut ur Turkiet inledde hemresan. Efter dryga tre veckor tillsammans med endast två cd-skivor varav den en är Tove Styrkes nya album lärde vi oss att hålla humöret uppe och blev okrönta kungar på tjugo frågor. Vägen hem gick via Bulgarien och sedan Rumänien. Svarta Havets kust är fantastisk den också. I södra Bulgarien är det mycket lokala turister och sedan kommer Sunny Beach. Men norr om det finns orörd och fantastisk natur som ledde till resans första vildcamping på Bulgariens motsvarighet till Cliffs of Dover. Mitt favoritland från resan ändå är Rumänien. Det är andra gången jag bilar genom landet och det är väldigt vackert och när lokalbefolkningen träffar turister blir de ofta till sig av glädje. När man kommer till ett hotell blir man direkt bundis med ägarna eftersom alla andra gäster är lokala affärsresenärer. Dessutom är Transsylvanien med sin kuperade terräng, sina pittoreska städer och Draculastämning väldigt mysigt. Detta kröns sedan med vägen Transfăgărășan (skriv detta plus »Top gear« på Youtube och du får insikt om vad jag talar om).

Om vi gick ut hårt var det ingenting jämfört med avslutningen på resan. Vi började kl 08 från en stad i södra Rumänien och kom kl 12 dagen efter till Berlin. Denna körning blev dryga 1600 km på väldigt, väldigt varierande vägar. Efter två nätter i Berlin och någon slags översvämning som ledde till ett kollektiv hat mot Danmark var vi så hemma igen. Efter 898 körda mil (jag vet, vi körde inte ens 900) i 17 länder på 4 veckor till ett pris av totalt 10 000 studentvänliga kronor per skalle var vi sedan hemma igen. Denna, bästa resan vi alla gjort i våra liv har redan lett till planer på att nästa år runda Svarta Havet med bil. Så vad blir sensmoralen av detta? Jo, satsa på chans och kör. Långt och utan GPS söderut. Då får man uppleva allt man inte trodde fanns i Europa.