Alternativen till våra vanliga passiva föreläsningar, alternativen som gett så fantastiska resultat, är enkla men ändå radikala: man har bett studenter att prata med varandra. Det kan göras i alla typer av undervisning, även på föreläsningar! Studenter kan exempelvis uppmanas att läsa på inför ett moment och sedan lösa problem och diskutera med varandra som en del av undervisningen. Det hela låter inte särskilt komplicerat, men ändå förekommer det nästan inte alls på KTH. Här har vi istället undervisning som ger så dålig förståelse att det anses normalt att var fjärde student kuggar en kurs.

KTH och all annan högre utbildning i Sverige har fått en fantastisk uppgift från staten: att bedriva utbildning som vilar på vetenskaplig grund. Det innebär inte bara att det du får lära dig är vetenskapligt grundat, utan också att sättet du lär dig på ska vara det. Med andra ord ska KTH, utifrån tillgängliga resurser, undervisa dig på det sätt som du lär dig bäst på. I verkligheten har vi i stor utsträckning ineffektiv passiv undervisning. Vi studenter kan aldrig acceptera detta – inte när det finns bevisat bättre alternativ! Vi har helt enkelt rätt till undervisning som ger oss så bra förståelse som möjligt, och det är något vi måste kräva.

I KTH:s vision för sitt 200-årsjubileum år 2027 görs stora åtaganden om utbildning. Bland annat ska KTH vara ”känt som innovativt inom teknikvetenskapligt lärande”, ”sätta den studerande i centrum för utbildningen” och ha skapat ”möjligheter till individualiserad utbildning”. KTH vill alltså också att vi ska få den undervisning vi har rätt till – även om målet ligger mycket långt borta.

Undervisning då..

Om vi nu har rätt till effektiv undervisning, och KTH ser det som sin uppgift att ge oss den, varför ser verkligheten ut som den gör? Haken med det hela är att interaktiv undervisning är någonting nytt, och att det måste till en förändring. För förändring krävs kunskap, resurser, vilja och tid. I praktiken behöver förändringen inte vara mer komplicerad än att be studenterna vända sig till sin granne på en föreläsning och diskutera ett problem. Vill man gå i bräschen kan institutionen investera i teknologi. Oftast handlar det då om ”klickers” och för en universitetslärares månadslön får du i runda slängar 400 stycken. Det behöver inte heller ta mer tid eller resurser från läraren: de vanliga förberedelserna av vad läraren ska göra byter karaktär till förberedelser av vad studenterna ska göra, men det kostar inte mer! Det är alltså fullt rimligt att ha interaktiva kurser. Ändå händer det inte!

.. och undervisning nu.

Under året har vi pratat med lärare om varför det inte sker någon förändring. Svaret ligger i universitetsvärldens kultur. Låt oss därför ta en titt på universitetsläraren:
I den akademiska världen finns en idé om att alla som forskar ska undervisa och vice versa. En universitetslärare ska göra båda uppgifterna, och därmed basta. Denna samling av akademiker kallas för fakulteten, och utgör huvuddelen av ett universitets lärare. Tittar man närmare finns det ett nästan orimligt antal roller som varje fakultetsmedlem måste klara av. Först och främst ska man forska, dels för att kunna ge aktuell utbildning, dels av ekonomiska skäl. Hälften av KTH:s intäkter kommer nämligen från forskningsanslag, så en given uppgift för lärare är att söka pengar till forskning eftersom dessa pengar är nödvändiga för att finansiera den egna lönen. Administrationen ska skötas, vilket medför ekonomisk planering och utvärderingar. Någon måste också axla rollen som chef, och då det inte går för sig att någon utanför fakulteten tar den rollen rekryterar man internt bland lärare. Sen ska man undervisa också – men mycket tid kvar till att fundera kring hur man gör det verkar tyvärr inte ges.
I princip har alla dina lärare (förutom de som kallas för adjunkter) samma bakgrund. Egentligen är de forskare till yrket, som ägnat åtminstone elva år åt att studera sitt ämne. Deras bakgrund som lärare är mycket knapp, det är ovanligt att någon har läst mer än två månader pedagogik. Ändå förväntas alla dessa forskare klara av att sköta KTH och dela på forskning, pengasökande, administration och ledarskap – samt utbildning.

Den som bestämmer hur dessa aktiviteter ska prioriteras är läraren själv. Eftersom alla fakultetens ledare på KTH är del av fakulteten, som i sin tur är starkt för principen om frihet i det egna arbetet, kommer en centralstyrning av den egna pedagogiken inte på tal. Man vill att lärarna själva gör det valet. Tyvärr finns ingen bra incitamentsstruktur som får lärare att prioritera utbildning – i forskningen finns statusen och pengarna, och i ledarskapsrollerna kan man klättra till rektor eller fakultetens dekanus, men utbildningen verkar ligga bortglömd i en vrå.

Om undervisningen ska förändras, måste läraren alltså vilja det. Först då kommer hen skaffa sig den kunskap som behövs och avsätta tid att utveckla sina kurser. Idag finns det eldsjälar som lyckas med det, men det är svårt i en kultur där forskningsmeriter är det häftiga. Men kulturen byggs upp av vad de lärare som är verksamma på KTH gör och tänker. Genom att anställa lärare som sätter utbildningen och studenterna främst, förändras kulturen i fakulteten. Genom att diskutera utbildningen med lärare på ett konstruktivt sätt förändras kulturen. Just det här kan du som student hjälpa till med! Vi har mycket att säga till om när våra lärare anställs. Vi tillbringar också mycket tid med de lärare vi redan har, och kan få dem att tänka om och sätta studenten i centrum genom att undervisa interaktivt! Här är två saker alla studenter kan göra för att hjälpa till:
1 – Prata om utbildning!
KTH lyssnar på oss studenter, och om ni bryr er så gör KTH det också! Diskutera utbildning med din lärare, referera till interaktiva alternativ i utvärderingar, diskutera med studenter på THS hemsida eller på THS utbildnings facebooksida, prata med din studienämnd om saker du vill förändra, dela med er av era åsikter och tyck till om hur det borde vara!

2 – Var med och anställ lärare!
Vid anställningen av lärare har studenterna en stark röst med sina tre mandat i de s.k. tjänsteförslagsnämnderna som föreslår för KTH vem som ska anställas. Där kan vi systematiskt välja in lärare som vill vara lärare och som vill prioritera undervisning. Om du är intresserad finns det mer att läsa om tjänsteförslagsnämnderna på THS utbildnings hemsida. Vill du veta mer, eller testa att sitta i en tjänsteförslagsnämnd med erfarna representanter, kontakta THS chefer för utbildningsinflytande på utbildning@kth.se!

Vad är grejen?
Vår utbildning borde vara bättre än den är idag! Om lärarnarnas situation förändrades skulle det finnas utrymme även för bättre utbildning.
Vad är THS utbildning?
Ett samlingsnamn för alla som engagerar sig i kåren för bättre utbildningskvalitet.
Hur påverkar jag?
Finns två sätt:
- Prata om utbildning; antingen direkt med dina lärare, med din sektions studienämnd eller diskutera och tyck till på ths.kth.se.
- Engagera dig i frågan genom att vara med och anställa lärare. Detta kan ni läsa mer om på hemsidan.

THS utbildning presenterar:
Din lärare!
Har du funderat på vem din lärare är, egentligen? Det första man gör som lärare på KTH är, för de allra flesta, att doktorera. Den gemensamma bakgrunden består av att man tagit civilingenjörsexamen, doktorerat, gärna gjort en post-doc och sedan tagit sin plats i akademien. Där ska man forska, marknadsföra sin forskning, undervisa, leda kollegiet, sköta ekonomi, utvärdera och utveckla – allt med hög kvalitet dessutom!

Av dessa 11 år med förberedelser för en forskarkarriär används sällan mer än två månader till att lära sig högskolepedagogik. Den egentliga utbildningen för läraruppdraget sker genom att man lär sig av kollegorna där man börjar sin karriär. Det man lär sig är alltså med hög sannolikhet passiva föreläsningar.
Övrig vidareutbildning våra lärare kan behöva, t.ex. ledarskap, ekonomi, marknadsföring och processutveckling ingår inte heller – det är upp till forskarnas eget engagemang att skaffa sig nödvändig kunskap.

Förändring och utveckling tyngs ned av de många och krävande roller som ska fyllas och som tävlar om tiden och engagemanget. I medarbetarenkäten anger hälften av de anställda att de har för mycket att göra och 37% anger att de upplever ett outtalat krav på att arbeta på fritiden. Med en sådan vardag för våra lärare är det förståeligt att kvaliteten i utbildningarna blir lidande.

Lärarna har trots allt detta ett starkt engagemang för sitt arbete, 91% menar tappert att de är villiga att göra en extra insats om så behövs.

Den genomsnittlige läraren på KTH är lektor. Hens akademiska karriär motsvaras på bilden av limpan och då skulle mängden pedagogikstudier representeras ungefär av brödskalken! Bör våra lärare kunna mer pedagogik än så?

1. Dela ut föreläsningsanteckningar – Föreläsaren delger studenterna sina vanliga föreläsningsanteckningar. Med färdiga gemensamma anteckningar distraheras inte studenterna av att behöva skriva egna omfattande anteckningar.

2. Läs före föreläsningen – Läs på i förväg om vad som ska täckas på föreläsningen, före föreläsningen. Med mindre nytt att gå igenom finns det mer tid att fråga och tänka.

3. Lyft fram förkunskaperna – Föreläsaren ber studenterna att på två till tre minuter skriva ned sina existerande kunskaper och uppfattningar om ett nytt område eller koncept direkt innan det påbörjas under en föreläsning. På så sätt lyfts de aktuella förkunskaperna fram.

4. Vänd dig till bordsgrannen – Föreläsaren ber studenterna att bilda grupper på två eller tre och ger studenterna mellan 30 sekunder och 3 minuter att sinsemellan förklara, diskutera, besvara en fråga eller ge varandra feedback om något under föreläsningen.

5. Lös ett fall – Föreläsaren ber studenterna att bilda grupper på två till fyra och ger ett fall att lösa. S.k. ”case-lösning” Den nödvändiga tiden bestäms av utformningen av fallet. Avsluta med lärarens expertis.

6. Håll en debatt – Föreläsaren ber studenterna att bilda grupper på tre eller fyra och ger två motstridiga påståenden. Två olika studenter i varje grupp tar på sig att argumentera för vardera påstående och övertala varandra. Grupperna får 3 till 5 minuter att argumentera för eller emot. Avsluta med lärarens förklaring av resonemang.

7. Omvänt klassrum – Studenterna föreläser för varandra och läraren. Görs med fördel i klasser på under 50 studenter, som t.ex. övningar (de mindre föreläsningarna). Studenterna får sedan ett batteri av frågor, problem och koncept att förklara på föreläsningarna under kursens gång. Förberedelser görs i grupper utanför lektionstiden. Presentationen görs individuellt, där studenten svarar på frågor från lärare och studenter. Konceptet är på KTH känt som ”kryssfrågor”, då varje student kryssar av vilka uppgifter man är redo att presentera.

8. Tänk, diskutera och dela – Föreläsaren ställer en flervalsfråga till studenterna. Först ges en minut att tänka ut ett svar enskilt. Svaret medges föreläsaren, exempelvis med teknik eller handgester. Sedan diskuterar studenterna vad som är rätt svar och delar med sig av sina svar i grupper på två till fyra. Slutligen ges alla studenter möjlighet att revidera sitt ursprungliga svar. Föreläsaren avslutera genom att dela med sig av förändringen i svarsstatistiken, svara på frågor och förklara. Metoden är också känd som Peer Instruction.

Passiva vs. interaktiva resultat
Genom att mäta studenternas kunskap före och efter kursen kan man ta reda på hur stor kunskapsökningen är – dvs hur effektiv kursen varit. En stor andel av de passiva kurserna (vita staplar) gav en låg kunskapsökning, medan de interaktiva kurserna (svarta staplar) gjorde att genomsnittet av kursens studenter tillgodogjorde sig upp till 70% av kursinnehållet.

Den intresserade hittar mer om ämnet här: What is PER? och här: PER user’s guide

Två sidor av samma människa?
En ingenjör betraktas många gånger vara väl orienterad inom naturvetenskapliga områden, ha egenskaper som att vara logisk och rationell, vara någon som bygger sina slutsatser på fakta.. ja, helt enkelt en lite fyrkantig typ av person.

En konstnär betraktas å andra sidan ofta som någon med mycket kreativitet, egensinniga idéer, med en intuitiv känsla för färg och form, och som ofta drar sina slutsatser utifrån magkänslan.. ja, med andra ord en lite mer frigjord typ av person.

Hur många människor har förutsättningar att utveckla båda dessa sidor till dess fulla potential? Leonardo da Vinci som anses vara en av världshistoriens mest lysande vetenskapsmän och konstnärer – ett geni i ordets fulla bemärkelse – var han en särdeles unik genetisk fullträff? Hur har betydelsen av och perspektivet på vetenskap och konst förändrats under människans historia?

Även stenåldersmänniskan
Dessa två fenomen och begrepp, ”vetenskap” och ”konst”, som till synes kan verka stå i ett motsatsförhållande till varandra, har följts åt sedan urminnes tider. Stenåldersmänniskan tillverkade verktyg för att skaffa sig föda. Även om det inte råder någon tvekan om att majoriteten av dessa redskap hade ett specifikt funktionellt ändamål så visar gravfynd att många verktyg utsmyckades med välarbetade detaljer. Även verktygets grundform förändrades och förfinades. Var detta ett resultat av tidsfördriv? Var det för att imponera på andra? Eller innebar det bättre jaktframgångar?

Praktisk konst och teoretisk vetenskap
Ordet ”konst” var till en början starkt sammanlänkat med begrepp som kunskap, förmåga och teknik. Teknik i sin tur associerades med praktisk färdighet och hantverk. Ta bara ett ord som till exempel ”konstruktion”. Det associerar många idag till vetenskap och ingenjörsyrket. Tittar man närmare på ordet ser man däremot att det innehåller ordet ”konst”…

Hur är det då med ordet ”vetenskap”? Vad har det för historia? Långt tillbaka i tiden verkar även detta ord beskriva en företeelse av praktisk natur. Under antiken verkar det emellertid som att begreppets innebörd började ta en annan riktning. I takt med att filosofin utvecklades, genom filosofer så som Aristoteles och Platon, kom vetenskap att betraktas som en alltmer teoretisk aktivitet. Dessa filosofer skiljde på ”naturliga” och ”onaturliga” rörelser. Ett exempel på onaturlig rörelse var att arbeta med händerna och att konstruera olika verktyg för att på så sätt styra naturens krafter. Sådan icke-intellektuell verksamhet var inget en filosof skulle ägna sig åt.

Förenande ingenjör
Människor har under många tidsperioder haft olika förhållningssätt till vetenskap och konst. Sedan antiken utgjorde länge teoretiska vetenskapsmän och praktiska hantverkare olika sociala grupper. Under 1800-talet öppnades dock en dörr som förbättrade förutsättningarna för dessa att mötas; högskolor började nämligen att utbilda ingenjörer. Ingenjören fick en gedigen teoretisk och vetenskaplig utbildning som sedan omsattes praktiskt i form av olika tekniska konstruktioner.

Militär och civil
Ordet ”ingenjör” har en äldre historia än den högskoleutbildning för ingenjörer som utvecklades under 1800-talet. Ingenjör har sitt ursprung i ord som latinets ”ingenium”, i betydelsen maskin eller sinnrikt verktyg, och i engelskans ”engine”, i betydelsen krigsmaskin. Ordet började användas i Sverige under senmedeltiden som benämning för dem som konstruerade och byggde krigsmaterial. Vid Högre Artilleriläroverket på Marieberg utbildades militära byggmästare och krigsmaskiner tillverkades för att tillgodose arméns behov. När Artilleriläroverket startade undervisning i väg- och vattenbyggnadskonst infördes titeln civilingenjör för att kunna skilja dessa nya ingenjörer från dem som jobbade inom det militära.

Frågan om ett reglerat system för användningen av titeln civilingenjör debatterades flitigt inom tekniska läroverk, studentkårer och Svenska Teknologföreningen under början av 1900-talet. Idag är titeln en skyddad benämning för en yrkesexamen som erhålls inom ett antal olika tekniska utbildningar motsvarande fem års heltidsstudier.

En del av KTH sedan 1827
KTH = vetenskap + konst? I vilket fall som helst är detta en ständigt aktuell ekvation, både för KTH och för samhället i stort. Vetenskap och konst lade en grund för vår mänskliga utveckling och fortsätter att driva oss framåt mot framtida innovationer. Ordet ”ingenjörskonst” får en mäktig innebörd efter en stunds närmare eftertanke. Överallt runt omkring oss finns otaliga mängder produkter av vetenskap och konst i samverkan. Den inneboende kraften i denna förening är enorm. Vetenskap och konst är ett oslagbart radarpar. Och tillsammans utgör de en outsinlig källa för nya oprövade kombinationsmöjligheter.

För KTH:s del har devisen ”vetenskap och konst” varit en del av skolans emblem sedan 1827. Det nybildade Teknologiska Institutet, som senare blev Kungliga Tekniska högskolan, behövde ett kännetecken. Framförallt behövde institutets bibliotek ett ”ex libris”, en stämpel, för att kunna märka det stora antalet böcker som det hade tagit över från en rad andra samtida institutioner. Teknologiska Institutets organisationskommitté fastställde både emblem och devis. Emblemet med krona, eklövskrans och devis har varit sig tämligen lik genom åren. Devisen har betraktats som ledord och programförklaring sedan institutets start.

Nu till det jag ursprungligen tänkt skriva om…
Innovation och entreprenörskap har präglat detta nummer av Osqledaren. Ett spännande tema som verkligen varit på tapeten den senaste tiden. Denna gång har kunnat läsa om allt från studentkonsultbolag till termosmuggar och gravyr av namnbrickor och på KTH:s hemsida har man på sistone också uppmärksammat studenter med innovativa idéer som digitala jukeboxar och mobilappar för ökad museiupplevelse. Det är otroligt kul att läsa om alla driftiga och idérika studenter som finns runtom på våra campi och tar man en titt i historieböckerna syns det tydligt att innovation och entreprenörskap tidigt präglade vårt lärosäte. 1926 revolutionerade de två studenterna Baltzar von Platen och Carl Munter människans vardag genom sitt kylskåp som sedan lade grunden för Electrolux storhet. Allt detta är ett tydligt tecken på att KTH länge haft en tradition av framgångsrika och drivna studenter. Något att vara stolt över!

Själv går jag ofta runt och drömmer om att någon gång komma på en egen briljant idé som ska göra mig ruskigt förmögen och framgångsrik. Dock brukar det ofta sluta med att jag antingen inte kommer på några idéer, alternativt att jag inte vet hur jag ska få mina idéer från ritbordet till verklighet. Förhoppningsvis lossnar det någon dag så att jag till sist kan inkassera en egen staty* på KTH:s borggård.

Ett kanske lite mer annorlunda exempel på entreprenörskap och innovation(?) som jag tycker förtjänar lite rampljus är grabbarna i KTH:s egna hockeylag, KTH hockey. Från att jag i höstas såg en lapp på en anslagstavla i Nymble om att starta upp ett hockeylag till att för några veckor se KTH Hockey vinna över Chalmers med 10-0 är en bragd i sig och ytterligare ett bevis på hur driftiga KTH:s studenter är. Bra jobbat killar!

Av: Johan Persson, Ordförande THS 11/12

Den skicklige jazzmusikern Per ”Texas” Johansson, som ingår i föreställningen, soundcheckar några av sina många instrument när kvällens huvudperson anländer. Toner som för tankarna till arabiska ormtjusare strömmar ur Johanssons klarinett då Mark sträcker fram handen och hälsar med sin karaktäristiska finlandssvenska. Mark inleder intervjun med att försäkra oss om att han är en snäll person men tillägger snabbt att han även kan vara vass ibland. Lyckligtvis visar han inte mycket av denna ”vassa” sida den här gången, istället utstrålar han massor av positiv energi och bjuder glatt på många underhållande historier. Bland annat kommer det fram att han på 80-talet agerat tuff modell för ett lädermärke, detta under sina, som han själv uttrycker det, ”pre-mumindagar”. Under showen gestaltas ytterligare en sida hos denne ständigt överraskande person, nämligen en äventyrlig och orädd Mark som spontant slänger sig huvudstupa in i oförutsägbara situationer.

”Sound of Mark” är en show som tydligt anspelar på den kända musikalen ”Sound of Music”, en musikal som varit en central del av Marks uppväxt. Mark såg filmen för första gången som åttaåring och i samband med detta föddes en dröm om att ta sig ifrån det grå Gäddviken hemma i Finland ut till drömmarnas värld, där han kände att han hörde hemma. ”Sound of Mark” tar publiken tillbaka till ett tillfälle där Mark som fjortonåring rymmer hemifrån till ett kloster i Österrike i strävan efter att finna denna drömvärld. Allt går inte riktigt som han har tänkt sig och han lämnar Österrike med lärdomen att verkligheten inte alltid stämmer överens med ens drömmar. Tillsammans med många mindre, parallella berättelser och anekdoter förespråkar Mark vikten av att prova sina drömmar men också att lära sig anpassa livet efter dem. Trots titeln innehåller showen inte så mycket sång från Marks sida. Mark berättar att han insett att man ska hålla sig till det man är bra på och tillägger att ”Publiken skulle nog hellre vilja höra mig dricka en flaska rödvin på scenen än att höra mig sjunga”.

Vid frågan om Marks favorituppfinning är svaret Penicillinet. Dessutom vill han att framtidens ingenjörer ska producera bra produktbeskrivningar, som är enkla att förstå sig på. Generellt tycker han att det finns flera enkla och icke-tekniska uppfinningar kvar att klura ut. ”Det måste inte vara så komplicerat för att det ska vara en bra uppfinning. Ta till exempel den så kallade ”känguru-metoden” som visat sig mycket effektiv vid behandling av barn som fötts för tidigt. Metoden innebär att barnet under lång tid bärs nära kroppen, en mycket enklare behandling än att ha barnet liggandes i en kuvös”.

Mark berättar om de förvånansvärt många yrkes-idéer och drömmar han haft genom livet. Först ville han bli steward men när han ansökte vid 16 års ålder var han för ung. Omkring 20 år senare gjorde han ett nytt försök men denna gång var det inte åldern som satte käppar i hjulet för honom. Visst vore det trevligt att ombord på ett plan bli bemött av Marks bländande leende men gångarna hade nog blivit för trånga och betjäningen ohanterbar när folk insåg vem som kom när man tryckte på betjäningsknappen! Det var lite därför det inte var aktuellt för Mark att ens få praoa, flygbolagen oroade sig för att det skulle bli för stor uppståndelse med en kändis jobbandes på planet. Däremot har han praoat som arkeolog, ett yrke som han efter en dag insåg definitivt inte var något för honom. Enligt honom själv, platsar han bättre dansandes på en äng med en gitarr än grävandes i jorden med en liten borste. Om han skulle jobba med något annat än det han gör idag skulle han kunna tänka sig jobba inom vården. ”Efter en dag på ett sådant jobb skulle man känna att man gjort nytta, något man sällan känner efter en dag på tv”.

Engagemanget för att göra nytta är något som är typiskt för Mark som har ett brinnande intresse för att hjälpa andra. Sedan 2008 är han ambassadör för hjälporganisationen Unicef som hjälper fattiga barn runt om i världen. Marks entusiasm för Unicef startade redan som ung då han såg upp till olika kända UNICEF-ambassadörer som till exempel Roger Moore.
Innan Mark måste gå för att förbereda inför kvällens show slinker frågan in: KTH eller Chalmers? ”KTH. Jag är en Stockholmskille. En gång då jag var i Göteborg fick jag frågan om jag var från Stockholm och när jag svarade ”ja” sa personen ”Ja, det hörs!”.”

Efter noggrann observation har jag kommit fram till att rulltrappan vid tunnelbaneuppgången till KTH är psykiskt sjuk. Symptom: nedstämdhet och viljelöshet. Detta har pågått under en längre tid vilket får mig att dra slutsatsen att den inte är tillfälligt nedstämd utan lider av depression. SL, som torde vara den instans ansvarig för stackars rulltrappan, har inte tagit tag i problemet på allvar utan bara sänt dit några reparatörer som lindrat problemet tillfälligt tills den än en gång blivit helt apatisk.

Fast om det är någon del av sin organisation som SL borde lägga resurser på är det kanske snarare skyltarna med ankomsttider – som verkar lida av rejäl beslutsångest: är det fem minuter till bussen går eller femton? Inte heller kan de bestämma sig för hur fort en minut går. Fast värst är nog att skyltarna påstår att bussen avgår från hållplatsen ”Nu” fast ingen buss går att skåda.

Enligt Wikipedia är rulltrappan en över 100 år gammal konstruktion och den kom till Sverige redan på 1930-talet. Efter mer än ett sekel har ingenjörer alltså inte lyckats förbättra konstruktionen tillräckligt för att den ska fungera i mer än några dagar innan den behöver repareras. Vid första anblick en sorglig sanning, men om man studerar det noggrannare – även positivt. Om det tog ett sekel att nå den nivå på rulltrappor vi har nu, hur många sekel, och generationer av ingenjörer, kommer det då inte krävas för att göra rulltrappan perfekt?

Alla kanske inte vill jobba med att förbättra rulltrappor, men analogin är sann i ett större perspektiv. Det finns överallt omkring oss uppfinningar i stort behov av förbättring. Allt från min brödrost, som först inte rostar brödet alls för att sedan bränna sönder det, till programmet jag skriver denna krönika i. Likt analogin med rulltrappan är flera av uppfinningarna gamla men trots detta långt ifrån tillräckligt bra konstruerade. Att ingenjörer behövs nu och kommer behövas i flera sekel framåt är tydligt.

Visst hatar jag SL för att de inte ger rulltrappan vid KTH en ordentlig uppgradering så att jag slipper stå i 10 minuters kö på morgonen, men samtidigt gör det mig alltid lite glad att se att vi ingenjörer behövs. Så när du nästa gång står där i kön till rulltrapporna, uttråkad och trött på skolan kan du alltid tänka på att när du avslutar din utbildning och blir en ingenjör kommer du få chansen att göra det bättre. För de flesta av oss blir nog inte just rulltrappor vi förbättrar men förhoppningsvis är det någonting som förbättrar livet för många människor.

Med det inte sagt att pretentioner och ambitioner är exakt desamma, men där finns överlappaningar värda att notera. I det som ofta avfärdas som pretentiöst finns också ofta ambitionen – viljan och orken att ta sig an stora utmaningar. I förlängningen kan denna strävan leda till att man tar sig an mer än man egentligen klarar av – för mycket vatten över huvudet där kvasiakademiska referenser och högtravande formuleringar lätt ger ett konstlat, kokett och kanske ihåligt resultat. Låt då pretentiös få användas som kritik, men i så fall inte utan ödmjukhet inför de inbyggda ambitionerna. Det är befriande med folk som tar sig an stora uppgifter och vågar sväva iväg och ta i, också utan förväntad förkunskap eller rätt titel på visitkortet. Min utsvävning är möjligen långsökt, men härrörs från en vanligt förekommande kommentar kring Per Wirténs ambitionsnivå i Där jag kommer ifrån (2010). Att han utan egentlig bakgrund inom stadsplaneringen ger sig in i debatten med populärvetenskapliga verktyg verkar fått många ”insatta” att höja på ögonbrynen, om inte av förakt så av nedlåtande storebrosskepsis. Men staden finns där för oss alla och att en välformulerad röst höjs utanför de klassiska planeringsinstitutionerna, arkitektkontoren och den akademiska kåren bör ses som uppfriskande.
Förorten är inte betongens seger; det är ekarnas och somrarnas.

Som bekant heter förort suburb på engelska. Ett ord som i sin tur kommer från latinets suburbium, som utgörs av sub – under och urbs – stad. Ordet användes, enligt bland andra Wirtén, i antikens Rom av den rika eliten om de fattiga som bodde nedanför kullarna och bortom stadsmuren. Lever denna negativa underton kvar än idag? Är förorten bortglömd, häcklad och bespottad? Har den blivit ifråntagen sin plats i det vi kallar stad och vad händer i så fall med de hundratusentals människor som faktiskt bor där och inte på Stockholms malmar? Per Wirtén antar en tydlig position med ambitionen att återupprätta historian om de delar av staden som han anser orättvist förnekade och bortglömda. Han vill lägga myten tillrätta, ge upprättelse till de bostadsområden och lokala centrum som inte visas på välskurna reklambilder över vår stolta huvudstad och vars bostäder aldrig porträtteras i trendiga livsstilsmagasin.

Det är ingen idé att hyckla med hur den samtida bilden av god stadsplanering ser ut. Att bygga inåt, tätt och skapa levande gatumiljöer med hjälp av kvartersformer och lokalrika bottenvåningar, kan nästan ses som allmän norm i kommuners visioner och byggherrarnas/arkitekternas broschyrer. Det är med dessa former vi ska effektivisera infrastruktur, kollektivtrafik, minska bilberoende och utsläpp liksom berika våra sociala miljöer. Amerikanska förortsmattor, där gångtrafik omintetgjorts till förmån för monstruösa stadsjeepar, används som skräckexempel, medan den klassiska europeiska stadskärnan tjänar som modell för hur det ska se ut. Det är på sätt och vis helt i sin ordning, ja jag skulle vilja säga sunt förnuft. Jag har svårt att finna argument för trottoarlösa motorvägslandskapen med själlös externhandeln, framför variationen och tillgängligheten i klassiska innerstadsmiljöer. Men det är just denna schablonbild av att innerstad och förort alltid ser ut på ett visst sätt som måste nyanseras. Och Sverige/Stockholm kan och bör inte mätas utifrån en allmän mall. Som Wirtén skriver är i USA förortslivet i stort sett det enda stadsliv som finns (givetvis med några undantag). I Europa ser det helt annorlunda ut. Att tillskriva Stockholmsförorterna alla de sämsta egenskaperna är farligt och bidrar inte till någon som helst utveckling. Att paketera allt utanför som ohållbart och historielöst medan allt innanför tillskrivs det framåtriktade kultur- och värdebärande, skapar motsättningar och segregation. Vi vet mycket väl att allt utanför tullarna inte ser ut som Kungens kurva. Vi vet också att det finns platser innanför som är dåligt använda, otrygga och undermåligt skötta. Ett så enkelt konstaterande räcker mycket väl som startpunkt i en oerhört spännande resa där Wirtén tar med läsaren på en promenad från Huddinge in mot Söder. Han tar oss upp på platåer med magnifika utsikter över villor och miljonprogram, han för oss genom tidevarv av avgörande politiska beslut, ideologiska paradigmskiften, ödesdigra gränsdragningar och essentiella migrationsvågor. Det är Myrdalarna, Uno Åhrén, Le Corbusier, Ebenezer Howard, kung hit och kommunpamp dit. Han bjuder stundvis på en hisnande historielektion och varvar med personliga reflektioner kring barn- och ungdomsår söder om ”stan”. Söderförorternas framväxt får liv i berättelserna där anarki och minutiös planering varvas om vartannat. Han sätter igång ett resonemang efter ett annat och får en både att förstå vad man inte sett och ifrågasätta det tidigare antagna. Han expanderar den stigmatiserande bilden av vem som bor var och varför. Det är bekvämt att förenkla och rama in stadens platser och verksamheter efter partipolitiska grundmått – beskriva misslyckade centrumformationer med socialdemokratins övertro på auktoritär uppifrånplanering, medan bildominerade och hjärtlösa köpladefält förstås som resultatet av nyliberal gör-vad-du-vill-idioti. Men utan alla historiska lager famlar man snart efter trådarna. Wirténs förmåga att tända vetgirigheten med väl underbyggd bakgrundsfakta är en matnyttig och tillfredställande kombination.

Han är uppriktig med att han på sätt och vis bedriver ett försvarstal för de kära förorter där han bott och att det blivit hans obegränsade behov att försvara det Stockholm som är hans liv. Han understryker samtidigt flera gånger att han även älskar innerstaden. Hans kanske viktigaste ståndpunkt är att han vill se Stockholm som en helhet och inte behöva försvara att han valt att leva i förorten. Ärligheten är en styrka. Genom sin bok rör han om och tillför lite balans i en slätstruken diskurs. Även om han söker upprättelse för det bortglömda och obefogat nedklankade, så blir det inte sentimentalt på det vis det tenderar att bli när marschen går i ideologisk motvind. Det är såklart viktigt att ta upp värdeord som urban och stadsmässighet och diskutera om de inte lika gärna kan sättas till Flemingsberg som till Vasastan. En viktig referens i boken är Moa Tunströms avhandling, Jakten på den goda staden (2009), där författaren behandlar de obalanserade bilderna som rådande stadsbyggnadsideal står för och där problem med den klassiska stenstaden glöms bort medan den funktionsseparerade efterkrigsstaden utgör ickeplatser. Hon väljer inte sida, men belyser värdet i att nyansera och gräva bland definitionerna. Här har inte minst media en viktig roll. Kanske även populärvetenskapen?

Jag vill dock medge att Wirtén vid några tillfällen går på tomgång då han förgäves försöker inpränta argument för att innerstaden (eller gammelstaden som han beskriver den till skillnad från det nya livet i förorten) förlorar allt mer i betydelse och att det är just på grund av innerstadselitens rädsla för detta som bilden är snedvriden. När han i ett slag för mototvägen påstår att Stockholms huvudgata är Essingeleden, snarare än Götgatan eller Kungsgatan, blir det nästintill komiskt. En annars smakfullt lågmäld kärleksaffären blir vid dessa tillfällen till glättigt svartsjukedrama. Det är ju knappast konstigt att det är just innerstaden som representerar Stockholm nationellt och internationellt. Det betyder ju inte att förorten är betydelselös. En stad utan årsringar och lager att upptäcka är synnerligen ointressant, men det är också helt naturligt att landmärken och paradgator avbildas på vykort. Kanske kommer det att förändras? Ja, kanske är Skånegatan 7 inte längre Sveriges mest attraktiva adress om 15 år. I dagsläget finns dock ingen tillräckligt tydlig logik i argumenten mot innerstadens fortsatta ledarroll, men boken visar tydligt på att trender och ideologier kommer och går, att levnadsmönster och val av boendeplats förändras. Den visar också på att innerstaden har en stark roll även om den inte representerar alla.

Wirtén tar sig med friska ögon an den hedersamma uppgiften att nyansera synen på förorten, dess natur och invecklade mekanismer. Han beskriver ingående och levande tillkortakommanden och myter, om både inner- och ytterstaden. Det han står fast vid är att Stockholm är mycket mer än Stureplan och SOFO, att staden bör ses som en helhet av komponenter beroende av varandra. Utan skolning inom ämnet kan han också sägas ha tagit sig stora mängder vatten över huvudet. Men gedigen efterforskning på främmande mark bör ses som kriterium för god journalistik. Wirtén har förmågan att engagera genom ett beundransvärt författarskap.

Det har på sätt och vis blivit ett slags personligt mantra att försvara de som orkar ta sig an lite för stora uppgifter – de pretentiösa. Med lite självinsikt är det lätt att se att jag på så sätt försvarar egna intressen och behov av utsvävningar, denna gång på en balansgång mellan yrkesmässiga värderingar och förkärlek till det goda skrivandet. Wirtén hämtar i alla fall ordentligt med luft vid ytan och simmar tryggt vidare med ett viktigt bidrag till urbanlitteraturen; för stadsbyggnadssektorn liksom för den folkliga bildningen.

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Årets Kårspex dukar fram Sigmund Freuds divan, slår upp dörren till Carl Gustav Jungs mottagning och ger oss några bra exempel på hur man inte ska gå tillväga för att bota psykologiska åkommor.

Spexet börjar med att visa doktorernas skilda behandlingsmetoder: Freud pratar gärna för att lösa problemet till skillnad från Jung som ständigt slår nya tidsrekord då han säljer psykofarmaka likt en hetsig återförsäljare av mobilabonnemang.

Trots detta bestämmer de sig för att samarbeta och öppnar en gemensam mottagning. Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort då patienterna är mer öppna för förhandling än behandling. Ganska snart är det oklart vem som egentligen bör gå i terapi.

Det är med många skratt jag ser första akten. Så många skratt att det värker lite i käken i pausen mellan akt ett och två. Detta gör mig till en början förvirrad men efter lite käk-gymnastik inser jag att det är mitt neutrala ansiktsuttryck som vållar besväret. Snabbt börjar jag le igen. Det hjälper men mitt leende känns en smula maniskt och kanske ser jag galen ut. »Du ser lite galen ut«, säger någon men jag fortsätter le och nickar sympatiskt tillbaka.

Andra akten skiftar i nyans och stämningen blir lite mörkare. Den skämtlynniga flaxigheten mognar och händelserna utvecklas på djupet. Stundtals tappar jag dock greppet om handlingen och känner efter avslutat spex att jag skulle vilja se det en gång till för att se om det var spexet eller mitt blodsocker som var ur balans.

Jag kanske också borde nämna något om svårigheten att begripa hur en så välproducerad och högkvalitativ föreställning drivs ideellt av personer som i de flesta fall studerar heltid. Musik, sång, dans, rekvisita, manus och allt därtill håller hög klass och det finns ingen tvivel om varför kårspexet blivit så populärt.

Samanfattningsvis kan jag ärligt säga att alla är överens; jaget, överjaget och detet njöt alla av föreställningen och ber att få något utskrivet för våra krampande skrattmuskler.

Varje gång jag tänker på det stora antalet engagerade personer som dag ut och dag in verkar för ökad kamratanda här på KTH känner jag mig otroligt stolt över vår verksamhet! Ta Mottagningen som exempel: Varje år engagerar sig nästan 2000 studenter under tre-fem veckors tid enbart för att göra den första tiden för de nya studenterna så god som möjligt – snacka om kamratanda!

För egen del trodde jag att jag skulle vara ganska mätt på engagemang här på KTH och THS efter ett halvår som Kårordförande. Jag har värnat om bevarandet av kultur på I-sektionen, blandat otaliga drinkar nätterna i ända som Clubmästare, tragglat mig igenom ett år av formalia – och skoj – som sektionsordförande, deltagit i Quarnevalen både som jonglerande Musse Pigg och som manlig underklädesmodell(?) och nu även hållit pepptalks på diverse tillställningar. Men tiden som kårordförande har istället för mättnad gett mig en bredare syn och, ledsamt nog och tvärtemot vad jag trodde, inser jag att jag ju missat massor av häftiga projekt att engagera mig i. Projekt som jag verkligen hoppas att du är mer vaksam på att se!

Om du inte vet vad du ska göra härnäst under din tid på KTH men är sugen på något utöver de vanliga så rekommenderar jag dig starkt att bläddra tillbaka till de sidor som handlar om att söka någon av de poster som heltidsarvoderad på THS som tillsätts nu under våren. Troligtvis finns det något som passar dig alldeles utmärkt och det jag lovar dig, det kommer att vara det roligaste och mest utvecklande du gör under din tid på KTH.

Så ta dig en funderare om det inte kan vara värt att under ett år vara med och utveckla kamratandan på campus. Allt för att göra allas studietid på KTH ännu bättre!

De projekt som Osqledaren har träffat och som alla KTH-studenter kan söka är Project Destination, FocusOn, Exchange Japan och Project China. De två sistnämnda görs i samarbete med Handelshögskolan och projektgrupperna består av studenter från båda skolorna. Gemensamt för Exchange Japan och Project China är också – som man ju hör på deras namn- att de har samma resmål varje år, Kina och Japan, medan FocusOn och Project Destination är mer flexibla med sina resmål.
Men arbetet börjar långt innan själva resan.
– Det är en ständig process, säger David Jönsson, en av projektledarna för årets FocusOn. ”Projektet växer fram efter hand, man ska söka spons, marknadsföra projektet, fixa en hemsida, planera event, mässa och en hel massa andra grejer”. Med andra ord så är det fullt upp under den tid projektet sträcker sig, vilket oftast är runt 6-9 månader.
– Men det är oftast roliga grejer så det känns kul att lägga tid på dem, berättar Gustav Montgomerie, kommunikationsansvarig för årets Exchange Japan.

Gemensamt för alla projekt är att man har en projektgrupp, där var och en har en egen ansvarspost. Dessa kan exempelvis vara projektledare, ansvarig för företagskontakter, ansvarig för mässdag eller ansvarig för rapportboken. De olika projekten har grupper på 10-22 personer, som alla samtidigt studerar heltid vid KTH eller Handelshögskolan.
- Att få arbeta i projektform med studenter från andra linjer på KTH mot internationella företag är det jag uppskattar mest med att vara med i ett internationellt studentprojekt, berättar David Jönsson.

Gruppen rekryteras av projektets ledare, som i sin tur rekryteras av förra årets dito.
- Det viktigaste är att visa ett engagemang för projektet och att ha viljan och möjligheterna att använda potentialen i projektet, menar Edit Wallin som jobbar med Project Destination. Jacky Lee, medlem i Project China, fortsätter:
- Det är kul att vara i ett projekt som är så väletablerat och det finns något att bygga på.

Samtliga av dessa är förutom projekt dessutom upplagda som kurser på halvfart (dvs. 15 hp), så för den som tvekar över vilka valfria kurser som man ska välja…

Project Destination

Liva Lager (I07), Edit Wallin (I08) och Oscar Grané (Entreprenörskap och innovation) är alla med i årets upplaga av Project Destination. Projektet ligger under THS Näringsliv som är en del av THS centrala verksamhet och Liva berättar att de därför har den uttalade uppgiften att informera KTH:s studenter om hur de kan få en internationell prägel på sin karriär genom svenska företag.

Liva är projektsamordnare och berättar att hon sökte posten eftersom det verkade vara ett så spännande projekt med en otrolig potential att växa och få ökad bredd. Projektet besöker varje år en handfull olika destinationer men nytt för i år är att man slagit ihop delar av organisationen för att få ett gemensamt internationellt fokus.
- Fokus är flyttat från destinationerna och istället satsar vi på att introducera KTH:s studenter till massa olika jättebra företag som erbjuder internationell karriär, berättar Edit.
Men även i år blir det resa av – till New York, Singapore, London och Moskva.
- Dessutom ska Singapore-gänget åka och hälsa på vår huvudsamarbetspartner Telenor i Malaysia, berättar Oscar Grané.

Resorna är studieresor där man besöker olika företag i det aktuella landet och dessutom ordnar event med företagspresentationer för svenska utbytesstudenter – i 6 olika länder samtidigt.

Av de internationella studentprojekten är Project Destination det med flest medlemmar och både Liva, Edit och Qscar menar på att det roligaste med att vara med i projektet är just projektgruppen och den energin som finns i den.
- Alla människor man får lära känna framför allt på skolan men även utanför – det är det bästa” säger Edit. »Det och att gå på säljmöten” lägger hon till med ett skratt.

FAKTA
Syfte: Att skapa en plattform mellan studenter som vill ha en internationell prägel på sin karriär och de företag som söker dessa ambitiösa studenter.
Antal projektmedlemmar: 22
Rekrytering: Projektledare i början av höstterminen, projektmedlemmar strax efter.
Vem får söka? KTH-studenter som tagit minst 120 hp
Reser: Till destinationerna (i år Moskva, Singapore, New York, London) i början av april.

Läs mer om projektet

Project China

Jacky Lee (I07) och Martin Tran (M07) är med i årets Project China. Projektet har funnits i 10 år och Jacky och Martin berättar att intresset växt för varje år:
- Studenter, företag, alla blir mer och mer intresserade av Kina och därför att ta del i Project China och det vi gör.

De tycker att det är kul att få nätverka med olika studenter från KTH, Handelshögskolan, de två toppuniverisitet i Kina (som projektet samarbetar med) och med alla företag de kommer i kontakt med.
- Man lär sig av de andra studenterna, samtidigt som man får kontakt med företag som ser en som en attraktiv potentiell framtida medarbetare, menar Martin.

En annan sak som är kul med projektet är den sammanhållning som finns mellan de olika åren:
- Vi hade en alumnimiddag där, förutom förra årets projektgrupp, många från andra års upplagor av Project China kom. Detta trots att många har heltidsjobb och ett späckat schema. Den äldsta som kom hade varit med i Project China 2003.

Med andra ord är det många som fortfarande har starka band till projektet och Jacky berättar att många framhåller att de verkligen lärde sig mycket av att vara med.

Unikt för projektet är dessutom att resan – till Kina förstås – sker i början av sommaren och i en hel månad. Projektet håller en mässa i Beijing och en i Shanghai och därefter är det 2 veckor forskningsresa till rapportboken.
- Det blir en bra avslutning på året, tycker Martin. Han fortsätter: Kina är så stort och varierande och det finns så mycket att se och förstå.

Årets tema är ”Explore China” och det hoppas Jacky Lee, Martin Tran och resten av årets projektgrupp att göra.

FAKTA
Syfte: Stärka band mellan Kina och Sverige och samtidigt skapa en multinationell plattform för studenter och företag.
Antal projektmedlemmar: 12
Rekrytering: Projektledare i september, projektmedlemmarna i oktober
Vem får söka? Alla studenter på Handelhögskolan och KTH
Reser: Till Kina i en månad i början av sommaren

Läs mer om projektet

Exchange Japan

Gustav Montgomerie (F07) och Jenny Höglund (F11) är medlemmar i årets Exchange Japan. Projektet syftar till att främja relationen mellan Japan och Sverige och är ett samarbete mellan Handelshögskolan, KTH och ett universitet i Tokyo. Unikt för Exchange Japan är – som namnet antyder – att det är ett utbytesprojekt. I februari får gruppen besök av en grupp japaner från samarbetsuniversitetet.
- Det ska bli jättespännande att ha en japan boende hemma hos sig, berättar Gustav.

Japanerna är därefter med och visar upp sin kultur under projektets temavecka ”Nippon week” på Handelshögskolan och KTH. Exchange Japan-medlemmarna visar upp Stockholm genom ett aktivitetsprogram under sin Stockholmsvistelse.
- En person i vår projektgrupp har som ansvarspost att planera in aktiviteter för japanerna när de är här, berättar Jenny. Hon fortsätter med att berätta att det i förra årets projektgrupp fanns en person som tyckte att det var roligare när japanerna var här i Sverige än själva Japanresan, så hon ser själv fram emot att se hur japanerna reagerar på det de upplever i Sverige.

Årets tema är ”Moving forward” och syftar dels till att studera hur Japan har gått vidare efter jordbävningskatastrofen förra året och dels till att belysa hur Japan alltid legat i framkant. Gruppen hoppas med sin tre veckor långa resa till Japan kunna uppleva landet och se utvecklingen samtidigt som man genom eventet ”Sweden Day” (som anordnas tillsammans med partneruniversitetet på svenska ambassaden) främjar intresset för Sverige. Gruppen kommer större delen av resan att bo i Tokyo hemma hos de japaner som tidigare hälsat på i Sverige. Både Gustav och Jenny har länge haft ett starkt intresse för just Japan. Gustav avslutar med att
- Det är en unik chans att verkligen få lära känna landet, dess företagande och dess kultur riktigt bra.

FAKTA
Syfte: Att främja kultur och företagande mellan Sverige och Japan
Antal projektmedlemmar: 10
Rekrytering: Projektledare i början av maj, projektmedlemmar runt september-oktober
Vem får söka? Alla studenter från alla år på Handelshögskolan och KTH
Reser: Till Tokyo i 3 veckor i mars-april

Läs mer om projektet

FocusOn

David Jönsson (I07) är en av två projektledare för årets upplaga av FocusOn. Unikt för detta projekt är att det är olika fokus för varje år – både land och tema varierar.
- Ser man tillbaka på projekten som varit har det ofta handlat om ”utvecklingsländer” som behöver ingenjörer för att nå dit de vill, förklarar David. Men det behöver inte nödvändigtvis vara så:
- Det projektet vill göra är att uppmärksamma ett land för KTH-studenter och vad blivande ingenjörer skulle kunna göra i detta land.

Årets land är Malaysia, som till skillnad från sina asiatiska grannländer Thailand, Singapore och Kina är lite ”bortglömt”.
- Det är ett mångkulturellt land med fokus på att vara ett fullt utvecklat industriland år 2020, berättar David som tycker att det ska bli spännande att få fördjupa sig i landet.

Tillsammans med den nyrekryterade projektgruppen ska de välja årets ”fokus”. David framhåller att varje års projektgrupp formar projektet väldigt mycket och gör projektet unikt. Han hoppas även på att företag ska vara intresserade av Malaysia och av att sponsra projektet.

Unikt för FocusOn är även att de gör sin studieresa till landet innan de har sin mässa på KTH.
- På så sätt kan vi berätta om våra upplevelser och vad vi kommit fram till då vi möter KTH-studenter på mässan, menar David.

David har tidigare varit med i Project Destination och fick mersmak:
- Det som är allra roligast med internationella projekt är att arbeta i projektform på KTH och träffa studenter från andra linjer. Sen ska det naturligtvis bli jättehäftigt att åka till Malaysia och se kulturen och företagsklimatet där.

FAKTA
Syfte: Främja relationen mellan KTH och årets land
Antal projektmedlemmar: 10
Rekrytering: Projektledare i november, medlemmarna i december-januari
Vem får söka? KTH-studenter i 3:an och 4:an (5:or hinner sluta på KTH innan projektets slut)
Reser: Till årets fokusland 2-3 veckor i juni

Läs mer om projektet