3
En handling, ett beslut, en resa börjar alltid som en idé. Den är något som måste växa till sig i fantasin för att den ska bli verklighet. Därför skulle jag vilje påstå att det är just genom böckernas fiktiva skildringar av de första rymdfärderna som de första rymdfärderna faktiskt skedde. Jules Vernes roman från 1865 ¨Från jorden till månen¨ är just en av dessa och när man jämför bokens många gånger humoristiska story med Apollo 11 (den första verkliga bemannade månfärden) så kan likheterna dem emellan kännas smått otroliga då Vernes bok skrevs 104 år före första månfärden.

Boken handlar om en samling krigsveteraner som blir arbetslösa vid amerikanska inbördeskrigets slut. Första tanken är att starta ett nytt krig men istället bestämmer de sig för att med hjälp av en kanon skjuta en projektil till månen. Hela världen börjar intressera sig för projektet och tre personer kräver att få åka med… I Apollo 11 expeditionen var det tre personer som åkte till månen. Apollos kommandomodul hette Columbia, Vernes kanon heter Columbiad. Jag tycker personligen att Vernes coolaste förutsägelse måste vara att han lyckats placera ut Kennedy Space center ca 100 år i förväg. Han hade insett att det måste vara lättare att skjuta upp en projektil i rymden nära ekvatorn. Människor med visioner och de galnaste idéerna är också de som för utvecklingen framåt.

2
Alla som någon gång haft ansvaret för en hund vet hur det är att ha lämnat den ensam för att sedan återvända hem till en hysterisk varelse och någonting sönderbitet som man en gång brukade tycka om… När man upplevt detta kan idén med att skicka upp en stackars hund i rymden kännas ganska hjärtlöst. Dock blev den sovjetiska hunden Laika det första djuret att ligga i omloppsbana runt jorden, samt det första djuret att dö i omloppsbana runt jorden… Dödsorsaken var stress och överhettning, Laika höll ut i hela 5 – 7 timmar. Det absolut bästa med att skjuta upp en oskyldig hund mot en säker död var att det startade en världsomfattande debatt angående djurtester och djurens rätt.

1
Även här handlar det om att förbereda sig mentalt för vad som komma skall. Den fjärde november i år ¨landade¨ sex man efter att ha varit isolerade i ett och ett halvt års tid. Männen har varit instängda i en fönsterlös metallåda utanför Moskva i syftet att utforska hur en riktig marsresa skulle påverka människans psyke och fysiska hälsa. ¨Resan¨ gick bra, trots att smockan ibland hängde i luften mellan försökspersonerna samt att en viss tristess smög sig på dem efter att spenderat dryga 400 dagar i plåtlådan. NASA har tidigare planerat att skicka upp en bemannad expedition mot Mars runt 2040. Ryssland satsar nu efter den här lyckade resan att skicka iväg en expedition redan i mitten av 2030.

Att införa någon typ av visionsdokument för THS har diskuterats länge av styrelse och ledningsgrupp och sedan Vision 2027 lanserades förra året har diskussionerna blivit mer påtagliga. Ett kraftfullt visionsdokument för kårens verksamhet hade kanske varit ett bra verktyg för framtida beslut och prioriteringar i en organisation med ständig förändring och nya ansikten. Men visst, det finns kanske nackdelar och faror med detsamma för en studentorganisation där verksamheten de facto formas av det engagemang som finns inom den.

Argument för att införa en sådan typ av styrdokument kan användas av både förespråkare och antagonister då det kan vara lika viktigt att vara liberal kring förändringar och byråkratiska processer som det är att vara slav bakom dem. Jag tror dock att ett visionsdokument i THS anda inte skulle verka för att strypa medlemmarnas möjligheter till att påverka framtida förändringar utan snarare stärka dem. Att sätta upp gemensamma mål att sträva mot skulle antagligen underlätta mycket för framtidens kårledningar. Trots allt är det största problemet THS står inför varje år att förstå hur man tänkte förr. Varför fungerar det si eller så och vad var tanken bakom de vägval som gjorts?

Fast vem vet, om vi skulle uppföra ett visionsdokument för THS inom en snar framtid – hur kan man då försäkra sig om att det följs om 5-10 år? Kanske skulle ett sådant dokument göra THS till en excellent studentkår eller så kommer det att ifrågasättas på liknande vis som vi idag ifrågasätter dåtidens prioriteringar… Den som lever (och fortfarande studerar på KTH) får se.

Idag kan man införskaffa ett högkvalitativt amatörteleskop för föga 20 000 kr och studera himlakropparna i rymden bäst man vill. Skulle man inte ha en sådan summa till övers för att tillgodose sitt intresse för universum, så finns det billigare och socialare alternativ.

I Stockholms innerstad finns två observatorier som håller öppet för allmänheten, ett vid Odenplan, högst upp i Observatorielunden och ett ovanför biblioteket i Alba Nova. Ingen av dem används i professionellt syfte, då all astronomisk forskning sker utanför Europa, då det är för ljust att se ordentligt på grund av alla städer. Istället används de för utbildning och allmänna visningar, där vemsomhelst kan få se universums under. För 60 kr på Observatoriemuseet får man en astronomled visning av kupolen och en visning av museet. Där har de har en basutställning och andra besökande utställningar öppna för allmänheten. På Institutionen för astronomi har man visning av AlbaNova-teleskopet för 40 kr. För detta får man ett astronomiföredrag och en titt i teleskopet. Visningarna sker under vinterhalvåret och leds av en inspirerande astronom som visar, om vädret tillåter, ett astronomiskt objekt i himlavalvet.

Jag besökte Observatoriemuseet och dess kupol den 10 november i år. Dagen i ära var det stjärnklart och fullmåne. Man behöver inte boka plats. Varje halvtimme mellan 18:00 och 20:30 börjar en visning av kupolen och varje heltimme en av museet, men kom i tid om du vill slippa vänta för det kan vara mycket folk under visningskvällarna. Jag hade tur, bara tre till i gruppen, vilket gav mer tid för frågor och mindre trängsel i kupolen, som ligger tre-och-en-halv trappa upp och där det hundra år gamla, helt mekaniska teleskopet står under ett roterande tak. Taket roteras så att öppningen är riktat mot objektet man vill titta på och därefter ställs teleskopets ekvatoriella position och skärpa in. Behåll jackan på, för man står under bar himmel i kupolen.

Tidigare i våras besökte jag Observatoriemuseet för första gången. Vi fick då se jordens näst närmaste stjärna, Proxima Centuari, och månen. Båda var imponerande i sig, men himlen fortsatte att imponera. Denna andra gång jag fick titta i teleskopet kunde man se Jupiter klart och tydligt med dess karaktäristiska band och röda fläck, samt planetens fyra månar, även kallade Galileos månar då han observerade dem först.

Trodde fullmånen skulle ta mig med storm, men då dess ljus är så starkt krävs ett filter för att inte skada ögonen och som gör det svårt att få in skärpan, vilket förtar effekten något. Vår guide, astronomen Mikael Lindberg, berättar också att teleskopet gör sig bäst för planeter, inte stjärnor och månen. Modernare teleskop har bättre anpassning till dessa himlakroppars starka ljus, utan att tumma på fokuset.

De andra planeterna kan man också observera, Saturnus till exempel, men i år ligger den för nära solen, så nästa gång kanske. Fick tips om att kolla i Ny Teknik där det finns en notis om vilka planeter man kan se och var man ska titta.

Är ni ett större sällskap kan man boka privat visning på båda observatorierna, annars är det bara att droppa in enligt öppet-hus angivelserna på hemsidorna.

Dessvärre hann ett besök på Institutionen för astronomi som har sitt teleskop på Alba Nova. De har ett modernare teleskop än Observatoriemuseet, som använder en en-och-en-halv meter bred spegel, och inte en kikare. Institutionen är även ett forskningscentrum för astronomi och astrofysik, samt utbildning vid Stockholms Universitet.

Okej så jag blev lite sidetrackad, men hur kul vore det inte om planeterna kunde prata med varandra!? Kommunikationsförmåga eller ej, i alla fall så är Jorden konstant utsatt för diverse krafter och påverkas av dessa på olika sätt. Jordens rörelse och hastighet, ja till och med dess beståndsdelar, är direkt bestämda av rymden omkring den. Vi, invånarna på planeten Jorden, är ju en liten del av Jorden, som är en liten del av rymden och påverkas därmed av dem båda. Är alla med på den? Bra, då höll du precis med om att astrologi faktiskt fungerar. Grattis, gå och läs ett horoskop, pucko. Herregud!

Gravitationskraften håller planeterna runt solen.

En sommardag läste jag ett horoskop som sa att jag borde stanna inne annars skulle tre olyckor inträffa. Jag hånskrattade mig ut genom dörren, runt stegen mot väggen (varför ta onödiga risker?) och rakt på en spik. Sen var det inte lika kul. När läkaren dessutom råkade pricka fel tre gånger med stelkrampssprutan var det jag som blev misstänksam. På vägen hem hände sen det kanske värsta. Precis när vi åkte förbi sju överkörda kattungar insåg jag att min systerson hade ätit upp alla pez ur min ”stackars Matilda är på sjukhus-pez-docka”! Allihop! Där och då svor jag en helig ed att himlakroppen, ansvarig för dagens grymheter, skulle finnas och straffas. Väl hemma smidde jag samman mina fäders brustna klinga och … ja eller jag började googla. Detta är vad jag fann.

Först och främst är Jorden och alla övriga himlakroppar i konstant rörelse gentemot varandra. Detta gör att de olika krafternas påverkan på Jorden varierar med positionen av himlakropparna. Vid en särskild tidpunkt påverkas Jorden, och därmed också vi, på ett specifikt sätt. Och vid nästa tillfälle på ett annat. Gravitationskraften är en av dessa krafter. Om månen har makten att flytta havet två gånger om dagen så kan ni ju tänka er vad de här krafterna gör med oss. En annan kraft är magnetism. Jorden har sitt alldeles egna magnetiska fält som omger oss. Fältet påverkas hela tiden på olika sätt av solvindar. Stora mängder träffar Jorden i olika vinklar och gör att fältet alltid är i rörelse.

Fantasifull bild över jordens magnetfält.

Vi kan alltså konstatera att lilla Jorden är en del av stora Rymden. Stora Krafter påverkar lilla Jorden och dess små inneboende. Eftersom alla himlakroppar rör sig i förhållande till varandra kommer de Stora Krafterna att påverka på olika sätt vid olika tidpunkter. Beroende på Jordens position vid en särskild tidpunkt kommer himlakropparna att påverka oss olika. Nu har alltså astrologin halva inne kan man säga. Såhär långt är jag definitivt med. Frågan är bara om dessa krafter påverkar våra personligheter och göranden. Här någonstans har jag väl egentligen fastnat, men det finns en teori som är rätt skojig ändå.
Vi har alla varit foster och, som vi minns, är det rätt mörkt där inne där vi simmar runt medan kropp och hjärna byggs upp. Hjärnan byggs upp med hjälp av elektriska impulser. Arbetet med våra kroppar och hjärnor är alltså beroende av vattnets och elektroners rörelse. Gravitationskrafter från rymden påverkar vattnet, och magnetismen påverkar elektronerna. Foster som byggdes under samma tillfälle påverkades på samma sätt under byggnationen. Kanske har människobyggen från samma tidsperiod liknande drag. Det har man ju sett med riktiga byggen. Funkishus har till exempel alltid stört mig på precis samma sätt som Lejon. Sammanträffande?! Det tror jag inte.

När jag ska träffa medlemmarna i RAIN har jag fått informationen om att det är ont om tid – nästa vecka vankas det för uppskjutning av raketen som deras projekt ska följa med. Det visar sig att jag har fel, uppskjutningen sker inte förrän i mars nästa år, men det betyder inte att det är för tidigt för att genomföra simuleringar.

Hela teamet består av 16 studenter från tio olika nationaliteter och olika program på KTH samt doktorander från Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. De är i sin tur uppdelade i delteam inom mekanik, elektroteknik och forskning. När det är dags för uppskjutning i mars kommer de flesta vara på plats i Kiruna och har då jobbat med RAIN dagligen i 18 månader. Tillsammans har de spenderat många timmar åt att bygga, programmera och även resa med sitt projekt. De har besökt olika rymdinstitutioner i Europa, bland annat ESA – European Space Agency, för att göra löpande kontroller och få stöd av tekniska experter. Allt måste vara komplett och fungerande vid uppskjutet.

Jag får följa med projektledaren, Will Reid ner i en källare där stora delar av teamet är samlade. De i det mekaniska teamet står böjda över en kapsel innehållande de två sonderna, och de har verktygen i högsta hugg. Det är skruvar som ska spännas åt och radioantenner som måste sitta på rätt plats innan det stundande testet. I ett annat rum sitter några studenter ur det elektrotekniska teamet framför en dator och förbereder systemen för den simulerade uppskjutningen.

Vi spolar tillbaka bandet till september förra året. Då hade Will precis anlänt som utbytesstudent till Sverige och hans plan var att stanna i ett halvår. När han började med RAIN förlängde han dock sin vistelse med ett år, och han kommer inte att återvända till Australien förrän i mars 2012, efter uppskjutningen. Tillsammans med många av de andra i teamet delar han drömmen om att få jobba med rymden sedan barnsben.

- Mitt drömjobb är att bli en astronaut, jag har alltid velat resa ut i rymden och uppleva någonting helt annat sedan jag besökte NASA:s Kennedy Space Center i Florida som 10-åring. Sedan dess har jag alltid velat engagera mig i sådant som berör rymden. Därför var deltagandet i RAIN och REXUS/BEXUS-programmet ett tillfälle som jag inte kunde gå miste om. Min medverkan i projektet har bekräftat mina ambitioner att arbeta med sådant som är relaterat till rymden.

Will studerar mekatronik och datorteknik och åkte till Sverige för att han hört talas om att KTH kan erbjuda bra kurser inom robotik. Hans förväntningar på utbytesstudierna har bekräftats:

- KTH har verkligen hjälpt mig att inse hur jag ska uppnå mina drömmar genom att introducera mig till kontakter inom både rymdindustrin och den akademiska världen. Jag har också lärt vad som erbjuds inom rymdteknik i industrin och kunnat skapa mig en tydligare bild av hur jag ska kunna uppnå mina drömmar.

En stor del av studenterna i det elektrotekniska teamet studerar just Elektroteknik på KTH och har gjort RAIN som sina kandidatexamensarbeten i årskurs tre. Alla deras arbeten gick under kategorin »Contex E; The Sounding Rocket Experiment«. Studenterna Patrick Magnussons och Daniel Brodéns arbete heter »E4: Data Acquisition and Communication Systems for Sounding Rocket Experiment« och handlar om sensorerna i mätsonderna som används för att se hur sonderna presterar och mäter till exempel spinnhastigheten och temperaturen, samt den del av programvaran som styr sonden under fallet. Patrick berättar om vad projektet har givit honom:

- Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att jobba inom rymdindustrin efter alla häftiga saker jag sett, allt ifrån de riktigt stora och häftiga testcentra som jag fått se till vilka utmaningar man möter när man designar något som ska klara att kunna skjutas ut i rymden.

Tillbaka i källaren är det tio minuter kvar till uppskjutning, och alla står fokuserade kring en uppmonterad anordning som inte kommer att skjuta upp kapseln i luften, men som kan ta emot de två sonderna som kommer att slungas ut i hög hastighet. Will har hela tiden blicken på tidtagaruret och checkar av med de som sitter bakom systemet att allt är som det ska – alltså precis på samma sätt som det kommer att gå till vid uppskjutningen i mars. Den här gången får de dock använda sig av en mobiltelefon för att få vajern som får sonderna att skjutas ut ur kapseln att avfyras. När detta har skett, helt enligt planen, är det bråttom upp på taket med sonderna. Man måste kontrollera att även fallskärmarna och GPS:en, som sonderna är utrustade med, fungerar. Just idag åkte inte locket på en av sonderna av när det skulle. Strax innan GPS:erna ska sättas på ställer Patrick frågan:

- Satte jag på antennerna förut? Alla utbyter oroliga blickar med varandra men kommer överens om att, jo, antennerna är påslagna. Patrick andas ut.
- Vid det riktiga uppskjutet kommer jag verkligen att ställa mig den frågan.

Efter tio minuter på taket visar det sig att en av GPS:erna inte heller fungerar. Ändå är de i det elektrotekniska teamet föga oroliga över att problemet inte ska vara löst till i mars. Projektledaren Will är också nöjd med projektet och förväntansfull till uppskjutet.

- Hittills har RAIN gått exceptionellt bra. Som med alla projekt finns det några problem här och där, men vi kommer att vara redo att leverera vårt experiment och se den flyga i mars. Hela RAIN-teamet har arbetat oerhört hårt för att komma till denna punkt. Det har varit ett nöje att arbeta med en så talangfull grupp av människor.

FAKTA
RAIN står för ”Rocket deployed Atmospheric probes conducting Independent measurements in Northern Sweden”. RAIN-experimentet är ett sondraketexperiment som utvecklas vid Avdelningen för Rymd-och plasmafysik (SPP) vid Skolan för elektro-och systemteknik och Meteorologiska institutet vid Stockholms universitet (MISU). RAIN Experimentet kommer att skjutas upp från Esrange Space Centre i Kiruna i mars 2012 som en del av REXUS 11/12.

Projektet går ut på att på cirka 57 kilometers höjd skjuta ut två Free Falling Units (FFU), mätsonder, från raketen. De kommer nå en maxhöjd på ca 80 kilometer och sedan falla fritt genom atmosfären. Under fallet kommer olika provtagningsytor exponeras kortare stunder på undersidan av sonderna med hjälp av en roterande platta. På så vis samlas separata prover in vid olika höjder, vilket kommer att ge en profil på aerosolpartiklar vertikalt genom atmosfären. För att kunna kartlägga när proverna exponeras kommer GPS-data samlas in under fallet, och ur detta fås hastighet och position. Sonderna kommer veckla ut en fallskärm vid ca sex kilometers höjd, landa och återfinnas av en helikopter med hjälp av GPS. Analyserna av proverna kommer utföras av doktorander på Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet, som förhoppningsvis kommer kunna använda sig av resultatet i sin forskning. Aerosolpartiklar tros på olika sätt påverka både vår hälsa, klimat och miljö.

REXUS/BEXUS-programmet låter studenter från universitet och högskolor runt om i Europa att utföra vetenskapliga och tekniska experiment på raketer och ballonger. Varje år uppskjuts två raketer och två ballonger, som vardera bär upp till 6 experiment konstruerade och byggda av olika studentteam.
REXUS experiment lanseras på en raket som drivs av en motor med 290 kg bränsle. Den kan ta 40 kg med elevexperiment till en höjd av ca 100 km. Fordonet har en längd av ca 5,6 m och en kroppsdiameter på 35,6 cm.

BEXUS-experimentet lyfts med en ballong med en volym på 12 000 m³ till en maximal höjd på 35 km, beroende på den totala experimentvikten (40-100 kg). Flygningen varar 2-5 timmar.

Det är som tur är inget bondskurkstillhåll (vi hade nämligen inte med oss vår klocka med klätterutrustning eller vår premiumutrustade Aston Martin) utan vi har helt enkelt kommit till SSC:s stockholmskontor. SSC, Swedish Space Corporation, kallades tidigare Rymdbolaget i Sverige, men då företaget nu har flertalet dotterbolag runt om i världen ville man minska mängden varumärken och enas kring SSC. Detta trots att vi i Sverige har ett väldigt gott rykte när det gäller rymden, i alla fall enligt Petrus Hyvönen som är Systems Engineer och jobbar med business development på divisionen Satellite Management Services på SSC. Översättningen av Satellite Management Services till svenska blir markkontakt, vilket känns ungefär i klass med översättningarna av filmer på 80-talet där ”Superman III” av någon helt outgrundlig anledning blev “Stålmannen går på en krypto-nit”.

Känslan när vi går runt i korridorerna inuti i huset är ganska tråkig. Utanför fanns det ju en raket, och i receptionen hade de ännu fler spännande saker, bland annat något som fotografen kallade för ”en automatiserad fiskdamm”. Vad det egentligen var kräver ju antagligen en heltids doktorandtjänst för att förklara, och därför lämnar vi det därhän. Den tråkiga stämningen inne i huset oroar oss lite till en början. Hur ska man bli inspirerad att börja jobba igen efter fikapauserna, när det inte finns något kuddrum eller ens en rolig liten raket att pilla på? Vår oro minskar dock snabbt när vi märker vilka personer som egentligen jobbar i huset. För det visar sig snart att intresset som de anställda på SSC har för det de arbetar med, nämligen rymden, är så starkt att de lika gärna hade kunnat arbeta i en möglig källare i Säffle. Dessutom har alla här ett eget fräscht arbetsrum. Fast ja, det förstås, bredvid fikarummet står något slags litet semipermanent kontorslandskap uppställt. När vi frågar vem som drog nitlotten och får sitta där svarar Petrus snabbt och självklart att ”det är inhyrda konsulter”.

Vilka är det då egentligen som jobbar på SSC? Jo, många har precis som Petrus gått en fyraårig rymdingenjörsutbildning vid Umeå universitet i Kiruna. Ca 20 av 120 personer vid kontoret i Vreten har gått den vägen. Både Petrus och Anne Ytterskog, som var ansvarig vid vårt besök, påpekar att antingen har man ett intresse för rymden innan man börjar jobba på SSC, eller så får man det ganska snabbt. Annars stannar man inte så länge. Intresset behövs då man styr sina arbetsuppgifter ganska självständigt. Petrus och Anne menar att när man har ett så genuint intresse som alla här, känner man för det mesta själv när man jobbar med något som är vettigt. På kontoret finns det är mycket folk från KTH och allmänt många civilingenjörer men även en hel del civilekonomer. SSC är ju ett statligt ägt aktiebolag med vinstkrav på sig. De utför ingen vetenskaplig forskning utan arbetar utifrån vinstgivande uppdrag från kunder precis som vilket annat företag som helst och drivs därefter.

Vi får en allmän känsla av att det här finns folk som är riktigt duktiga på teknik och som brinner för sitt intresse långt mer än den mediannördiga KTH-aren. När vi frågar Petrus vad han gör på fritiden, om det är ungefär samma sak, svarar han ”ja, jag kör matlabskript hemma, det händer”. Andra på kontoret har teleskop hemma och tittar på stjärnor på fritiden. Vi frågar vad det pratas om vid kaffeautomaterna, och då svarar Petrus till vår besvikelse att det är mycket jobbsnack. Vi nöjer oss inte med det utan undrar om de egentligen inte mest pratar om Star Trek. Men nej igen: ”när jag pluggade rymd var det mycket Star Trek”. De pratar alltså inte ens om Star Trek vid kaffeautomaterna. Vi antar att det beror på att de bara skulle analysera sönder serien så mycket att det enda som fanns kvar var en helt vanlig såpopera med mycket konstiga ovetenskapligt utformade rymdreferenser.

Apropå kaffe så blir Petrus väldigt stolt när vi lägger märke till en bild av satelliten Prisma på hans kaffemugg. Hela hans ansikte lyser upp av stolthet och han berättar allt om satelliten som är utvecklad för att testa formationsflygningar som med hjälp av GPS och kameror kan flyga i olika avancerade banor. Vi frågar då vilken som egentligen är hans favoritsatellit, och man ser på honom hur han blir ännu lite gladare i själen och säger med värme i rösten att hans favorit är Odin. Allra mest för att den var konstruerad för att vara uppe i två år men nu är inne på sitt tionde år och fortfarande skickar tillbaka värdefull data till jorden. För den som började bli orolig ska tilläggas att Petrus självklart även har en Odinmugg.

På kontoret finns en kamratförening. Det låter väldigt gulligt och vi föreställer oss att alla går runt med pins i skjortslaget som det står ”slå inte min kompis på”. Verkligheten saknar pins men inte aktivitet. Man anordnar pubar, teaterbesök, föreläsningar, ostkvällar och inte minst en sommarfest och en vinterfest. Trots dessa trivsamheter är det ofta ganska tomt på kontoret. Petrus säger att 1/3 av alla på kontoret vanligtvis är utomlands och jobbar. SSC har nämligen de flesta av sina kunder utomlands och de har dessutom både kontor och dotterbolag på ganska många ställen runt om i världen, bland annat i USA, Chile och Dubai. Dessutom äger man utanför Kiruna Esrange Space Center, SSC:s operationella bas för raket och ballonguppsändningar. Det blir alltså många resor i jobbet för de anställda på SSC.

Vi uppfattar det som att en familjär känsla på SSC, där alla verkligen gör det de är bäst på och blir uppskattade för det. Anne och Petrus sitter länge och berättar om alla divisioner på företaget och de berömmer alla delar av företaget. Alla är världsledande inom sitt område. Till exempel ”Payloads and Rockets”, eller som det visst kallas i folkmun: ”pay and rock” som sysslar med att designa experimentutrustning till forskarna eftersom ”dessa inte alltid är så bra på att bygga experiment”. Det kan till exempel handla om att bygga ett flygande laboratorium. En sådan uppgift måste liva upp vilken vanlig gråmulen tisdag som helst.

SSC är alltså den perfekta arbetsplatsen för dig som brinner för teknik i allmänhet och rymden i synnerhet. Den kan vid en första anblick verka lite väl nördig och nästan torr, men vi inser snart att det definitivt finns en dimension till, för det här är framför allt en arbetsplats med väldigt mycket hjärta. I en stram kontorsmiljö är det verkligen personerna på SSC som skapar så väl värde som värme.

- Men det är ovanför det mesta, klargör Jon-Erik Dahlin – som kan komma att bli den andra svensken att ta sig över den.

Det är över en lunch jag träffar Jon-Erik för att fråga honom om saker utanför himmel och jord. Nyligen blev han utvald som »Flight member« av Astronauts4Hire som är en icke vinstdrivande organisation, som startades i USA våren 2010 och som är tänkt att bli världens första privatäga astronautkår. Just nu har de 22 astronautkandidater och Jon-Erik är alltså en av dessa.

- De flesta har forskarbakgrund och har disputerat som doktorer i fysik, teknik eller medicin. Många är dessutom ingenjörer och piloter, berättar han och Jon-Erik själv är inget undantag.

Jon-Erik har, likt Sveriges första astronaut Christer Fugelsang, en bakgrund på KTH. 1997 började han studera på Teknisk Fysik, vilket var ett ganska självklart val då han alltid gillat fysik och varit intresserad av rymden. Idag befinner sig Jon-Erik ofta på campus för att undervisa på Maskin, dels som föreläsare men också som klasslärare. Som om inte Astronauts4Hire och undervisningen vore nog driver han eget företag och forskningsprojekt. Just nu planerar han bland annat en jordenruntflygning på endast biodrivmedel.

I framtiden hoppas han att på rymdfärder undersöka olika fysikaliska processer, till exempel förbränningsprocesser och hur vätskor beter sig i de annorlunda miljöerna. Forskningsfältet i rymden är stort, men ofta handlar det om att förbättra rymdfärderna för rymdfararna. Den extrema miljön ställer många krav, särskilt för långvariga resor som till månen eller mars. Forskningen i rymden resulterar ofta i något nytt här på jorden. Det kallas Spin-off och betyder att utvecklingen av en ny teknik eller företeelse direkt kan kopplas till rymdforskningen.

- Tyngdlöshet gör att benmassan i kroppen försvagas. Detta forskas på, och i och med det får vi också bättre förståelse för hur man motverkar benskörhet här på jorden, förklarar Jon-Erik.

Ett annat exempel är Tempurkudden, som är gjord av ett material tillverkat för rymden och då inte specifikt för att vila våra nackar mot.

Grundforskning sker förstås också. Vi kan få bättre förståelse för universum då mätinstumenten i rymden inte störs av jordens atmosfär.

- Man kan också observera mycket bara genom att titta ut genom fönstret och då se jordens krökning och atmosfär, berättar Jon-Erik.

Drömmer du om att göra just detta? Virgin Galactic låter som en parodi på en sci-fi-farkost men är i själva verket ett av de företag som kommer att ge turister möjlighet att resa till rymden. Vill du förverkliga drömmen bör du dock börja spara redan nu. 200 000 dollar kostar en resa, och hur lång tid det tar innan du får plats i en rymdfarkost är osäkert. En farkost kommer manövreras av 2 piloter och bära 6 resenärer åt gången, som alla kan se fram emot 4 minuter tyngdlöshet. Det är redan många som betalat handpenningen och ungefär 500 personer står i kö. Om ett år börjar testkörningar och man räknar med att ta passagerare så tidigt som om två år.

Att de kommersiella rymdaktörerna blir fler bidrar till att farkosterna och utrustningen blir billigare. Jon-Erik misstänker att NASA och ESA i framtiden kommer att satsa mer på upptäcktsresor och lämna de lite ”vardagliga” uppdragen åt organisationer som Astronauts4Hire. Att gissa när nästa upptäcktsresa kan ske är svårt, men en resa till månen skulle kunna ske om ungefär 10 år och en resa till Mars kan behöva 10 år därtill. Det beror främst på var världen står rent tekniskt och politiskt just då.

Nyligen slutfördes experimentet ”Mars500″ med syftet att efterlikna en Mars-resa. Ett gäng astronauter tillbringade 520 dagar i en farkostkopia utan direktkontakt med omvärlden. Experimentet skulle undersöka vilka psykologiska och kommunikativa problem som kan tänkas uppkomma vid en riktig resa.

- Radiokommunikationen med jorden kan dröja upp till 20 minuter på grund av det långa avståndet, man skulle kunna jämföra det med James Cook på 1700-talet, fast då tog kommunikationen flera år, förklarar Jon-Erik.

Sannerligen har världen idag blivit mindre, men universum är fortfarande gränslöst stort, och hittills har bara ett 500-tal människor tagit sig utanför vår atmosfärs gränser. Frågan är om det inte är enklare att placera 11,3 Mount Everests på varandra för att sedan klättra upp, men enklast är kanske att blicka upp mot himlen och undra var gränsen egentligen går.

Vill du bli astronaut?
Detta krävs:
En examen i matematik/fysik/vetenskap
Svenskt medborgarskap för ESA (European Space Agency)
Flytande engelska i tal och skrift
Längd mellan 153-190 cm
Minst 3 års relaterad erfarenhet efter examen
Blodtryck under 140/90
Synskärpa 1.0 på båda ögonen
Fri från beroenden och sjukdomar

Några handfasta tips:
Det är bra att förbereda sig så tidigt som möjligt. Förhoppningsvis har du redan grundat med ett intresse för matematik, fysik, astronomi och vetenskap i grundskolan. I annat fall är det inte för sent; läs böcker och se filmer eller plöj åtminstone igenom några säsonger av The Big Bang Theory.
Skaffa förebilder, riktiga såväl som fiktva; att bli en sci-fi-fanatiker hör till.
Jobba på din laganda, att fungera i grupp är elementärt. En lagsport kanske är att fundera på? Många astronauter har dessutom en bakgrund som scout. Fundera inte särskilt länge på det, bli medlem i närmaste scoutkår.
Var taktisk när du väljer dina kurser. Satsa på matematiska, tekniska och naturvetenskapliga ämnen.
Prata och skriv ofta på engelska för att förbättra den. Ett tredje språk är dessutom meriterande, välj då inte klingonska (även om det kan vara fördelaktigt i umgängeskretsarna), välj istället japanska eller ryska.
Ta en kvalificerad examen och doktorera i ett ämne som hör specifikt till rymdforskning.
Glöm heller inte att ta pilot-licens och att lära dig dyka. Sedan, när det är dags att skicka in ansökan – ta ingenting för givet. Lyckas du har du dock 2 års hårdträning att se fram emot.

Till dessa människor hör medlemmarna i Flat Earth Society. Under en utfärd i cyberrymden snubblar jag över föreningens hemsida, www.flatearthsociety.org, och kan inte låta bli att utforska fenomenet närmare. Det visar sig att Flat Earth-rörelsen har anor från 1800-talet, och att föreningen existerat under det nuvarande namnet sedan 1956. Efter att har varit vilande under 1900-talets två sista decennier återuppstod föreningen 2004. I dag tycks aktiviteten helt vara förlagd i cyberrymden, och enligt hemsidan finns cirka 300 medlemmar i olika delar av världen. Föreningens syfte är att sprida och öppna för diskussion kring så kallad Flat Earth Theory. Därför finns ett flertal texter från Flat Earths storhetstid på 1970-talet publicerade på hemsidan, i vilka man med avancerad argumentation försöker motbevisa påståendet att jorden skulle vara rund.

Flat Earth Society har ingen gemensam modell för hur universum är uppbyggt, men den mest spridda uppfattningen bland medlemmarna tycks vara att jorden är formad som en disk, kring vilken månen och solen roterar. Kontinenterna är placerade som vi är vana vid att se dem på världskartan, men det går givetvis inte att resa alltför långt västerut från Amerika – eller österut från Nya Zealand – utan risk för att trilla över kanten. Varför rinner då inte havsvattnet över kanten, undrar du kanske. Den enda rimliga förklaringen är, enligt Flat Earth Society, att det finns någon typ av barriär, exempelvis av berg, som sträcker sig runt hela jorddisken och som håller vattnet på plats. Det som forskarvärlden traditionellt kallar gravitation förklaras av att jorden ständigt rör sig uppåt i en hastighet av 9,82 m/s.

För att bibehålla en sådan världsbild måste man givetvis förkasta en rad andra fakta som de flesta av oss tar för givna. Om jorden är platt, kan inga av de bilder som visats upp av vår planet sedd från rymden vara äkta, vilket bland annat medför att den amerikanska rymdmyndigheten NASA inte går att lita på. Därmed är det förstås inte heller sant att människan varit på på månen (på den punkten får Flat Earth Society medhåll från ett stort antal medresenärer i Cyberrymden). Vem eller vilka som står bakom konspirationen är oklart, men enligt Flat Earths ordförande ligger det sannolikt ekonomiska motiv bakom bluffen.

Kan det vara ett skämt? Nej, bedyrar ordföranden Daniel Shenton i en intervju för The Guardian som publicerades förra året. Resonemanget bygger på grundtanken att vårt omdöme bör styras av egna erfarenheter och sunt förnuft, snarare än tro på det som anses vara fakta. Eller som Shenton uttrycker det: “The Earth is flat, because it appears flat.” Varför skulle vi misstro våra sinnen? Enligt Shenton är problemet att alltför få själva undersöker de “fakta” vi ställs inför. För hur många människor har genom egna förstahandsobservationer samlat på sig tillräckliga bevis för att utan tvivel kunna besvara frågan om jordens geometriska form? Inte så många, skulle jag tro.

Det finns något i det här resonemanget som faktiskt verkar lite vettigt, åtminstone i teorin. Som högskolestudenter får vi lära oss att alla icke-triviala fakta som presenteras i vetenskapliga sammanhang måste underbyggas med tillförlitliga källor. Men hur kan vi vara säkra på att den kunskap som dessa källor förmedlar är korrekt? Jag menar, helt säkra. Det kan vi förstås inte. Men för att vi ska utvecklas och lära oss mer om oss själva och den värld vi lever i, måste vi välja att tro på vissa “fakta” utan att själva kontrollera dem. Säkerligen kommer det i framtiden visa sig att vi hade fel på vissa punkter, men utan att bygga vidare utifrån tillgänglig kunskap kan vi omöjligt nå nya insikter.

Flat Earths ordförande skulle förstås inte hålla med om det. För att Daniel Shenton ska ändra uppfattning skulle det krävas en rymdfärd, där han med egna ögon fick se att jorden är rund, säger han i intervjun med The Guardian. Men, tillägger han, »I would have to be convinced there weren’t any tricks involved.«

FRÅGA Jag har hört att man för att öva inför en rymdfärd och simulera tyngdlöshet gör störtdykningar med flygplan, hur funkar det egentligen?
Hur snabbt behöver flygplanen flyga för att man ska uppleva tyngdlöshet & hur lång period i taget kan de öva (innan påfrestningarna på kroppen blir för stora eller man »hinner igenom« atmosfären)?
/ OL redaktionen

SVAR Den bana man ska följa för att bli “tyngdlös” inuti ett flygplan är en kastparabel (som den skulle vara utan luftmotstånd). Det innebär att man startar på ganska låg höjd, säg 2000 m och sedan accelererar till en hastighet tillräcklig för att ta sig upp en sträcka delta z. Då är det ju två mekaniksamband som slår till
(1) Delta v = gt ger att om vertikalhastigheten vid start är 300 m/s kommer uppfärden att ta 30 s och sedan nerfärden lika lång tid dvs man har en minut på sig att avnjuta.
(2) Delta z = gt²/2 som ger att på 30 s kommer man 5000 m uppåt vilket ju inte är orimligt.
Man har alltså i runda slängar en minut på sig och sedan får man en ganska häftig avslutning eftersom man måste bromsa in de 300 m/s neråt innan markkontakten blir för påtaglig. Det kräver en retardation på ca 2,5 g.
Ett alternativ skulle förstås vara att köra i omloppsbana runt jorden och låta centripetalaccelerationen och tyngdkraften vara lika stora. På 10000 m höjd kräver det en hastighet 8400 m/s dvs Mach 24. OK, det var kanske inget alternativ…
/Göran

FRÅGA
I Star Wars och andra rymdserier kan rymdskeppen färdas i Warp-fart. Warp-fart är snabbare än ljuset, vilket jag hört inte ska vara möjligt eller åtminstone komma med ett gäng tråkiga sideffekter som att alla (Einsteins) grundläggande fysiska samband invalideras.
Är det möjligt för någonting att vara snabbare än ljuset och hur skulle det påverka den som reser så snabbt?
/ Kapten Kirk och Chewbacca

SVAR I Star Wars och andra likasinnade filmer är Warp-fart alltid associerat med ”singulariteter”, vilket nog är författarens sätt att säga att med normala eller kända fysikaliska samband är detta inte möjligt. I de fall (googla gärna ”bosonic string theory”) där partiklar med hastigheter större än ljusets (tachyoner) diskuterats något mer seriöst än på kapten Kirk-nivå är det, som du säger, så att om de existerar kommer de med en mängd tråkiga begränsningar:
De kan bara leva i sin egen värld och aldrig bromsas in till hastigheter lägre än ljusets.
De förstör alla normala kausalitetssamband (orsak kommer före verkan).
Om de finns, vilket är mycket tveksamt, kan man bara kommunicera med dem med hjälp av partiklar som lever i gränslandet mellan tachyoner och bradyoner (normala sub-ljushastighetspartiklar), dvs. har vilomassan noll.
Det sistnämnda är väl emellertid inte en så fruktansvärd begränsning eftersom ljuspartiklar (fotoner) hör till den kategorin. I någon mening skulle de alltså kunna synas…
Trots stort upplagda experiment har tachyoner dock inte kunnat bekräftas experimentellt, om inte det färska experimentet men CERN Opera (kolla engelska wiki) där man har en första rapport om myon-neutriner som rör sig fortare än ljuset mellan Schweiz och Italien är korrekt. Gängse uppfattning bland teoretiker är dock (tror jag) att de inte finns.
Inte desto mindre är de en mycket väsentlig del av bråket mellan Sheldon Cooper och Leslie Winkle i ”The Big Bang Theory” (TV5).
/Göran (extrem bradyon)