”Vilket av de två arbetarpartierna – det nya eller det gamla – ska se till att den stora tjänstemannagrupp som utexamineras från KTH har en framtid att se fram emot?”
I år är det val i Sverige, men istället för sju partier serveras två block som dina alternativ. Vad spelar då en röst på ett enskilt parti egentligen för roll?
_____________________________________
Hur mycket av ett val – i ordets rätta bemärkelse – har den svensk som går och röstar den 19:e september egentligen? I Sveriges riksdag sitter som bekant sju partier med sju olika namn och till synes sju olika partiprogram, men av den senaste tidens partidebatter att döma tycks Sverige mer och mer närma sig ett tvåpartisystem där båda sidor slåss om att vara det mest trovärdiga arbetarpartiet. Har väljaren några riktiga alternativ framme vid valurnan i år? En röst på folkpartiet innebär också en röst på kristdemokraterna. Väljer man miljöpartiet får man vänsterpartiet på köpet. I många av de opionsmätningar som presenteras på TV visas bara röstfördelning per block och inte parti.
Får ett parti – ett samarbetsparti – överhuvudtaget uttrycka sin särprägel i de bildade koallisionerna? I en debatt ledd och sänd av SVT den 24:e augusti skedde ingen diskussion partier emellan, utan enbart koallisioner emellan. Varken förvånande eller upphetsande – det är ju så det har varit ett tag. Den tandlösa och förutsägbara debatten fick dock viss spets när vänsterpartiets Ulla Andersson plötsligt markerade en från samarbetspartnern miljöpartiet avvikande inställning till fordonsskatten. Är det OK för ett samarbetsparti att offentligt uttrycka en åsikt som skiljer sig från samarbetets riktlinjer? En sådan inkonsekvent och spretig bild hoppas iallafall motståndarsidan ska få väljaren att tveka och byta block. I TV-rutan såg händelsen mest ut som ett knivhugg rakt i miljöpartiets representant Mikaela Walterssons rygg, men i backspegeln som ett hälsosamt tecken på att partierna fortfarande är fler än två.
Om landet ska styras av personer eller partier är troligtvis de flesta svenskar överrens om och i en demokrati som Sverige lägger nog många väljare hellre sin röst på en balanserad grupp människor än en enskild individ, men å andra sidan består ett parti av enskilda människor som i mångt och mycket antagligen präglas av sin egen snarare än sitt partis vilja. Valaffischerna som just nu är det offentliga rummets tapet visar närbilder på leende (och retusherade) politiker som hoppas väljas in i eller få stanna kvar i riksdagen. Det är personen, trots avsaknanden av porer, rynkor och verklighet, man vill se och rösta på, inte ett abstrakt parti. Eller? När USA går till presidentval väljs det mellan två förhållandevis lika partier – demokrater och republikaner – båda till höger om mitten och med en liberal syn på marknaden. Men det spelar ingen roll att partierna inte är olika, det är inte partiet man väljer, det är personen. I en sådan kultur är det viktigt hur politikerns privatliv ser ut och hur han eller hon lever, bor, äter, roar sig, klär sig, umgås med sin familj (och Gud) och så vidare. Nu verkar också vi ha kommit en bit på den vägen. I SVTs debatt skämdes varken Tomas Östros eller Anders Borg för att nämna detaljer ur sina privatliv för att exemplifiera sina respektive partiers åsikter. Varför? Vem behöver veta vad Tomas Östros mamma jobbade med för att bestämma sig för vilket parti man vill se styra Sverige den kommande mandtperioden?
Utanför riksdagen finns som bekant andra partier att välja mellan och bland de större av dessa (exempelvis Piratpartiet) är blockindelning betydligt svårare att göra och de skulle troligtvis inte välkomnas i någon av de stora koallisionerna. Som student och åttiotalist längtar man ofta efter något som riksdagspartierna helst undviker och det här är nog inte det första valet där man förbiser studenter och det som är viktigt för oss, men jag förvånas ändå över den totala avsaknaden av studentfokus. Särskilt efter CSNs stora snedsteg med missriktade återbetalningskrav under våren skulle man tro att något parti skulle träda fram och utnyttja situationen till sin fördel, snarare än låtsas som den aldrig inträffat. Tänk förresten att det alltid handlar om pengar när man pratar om studenter – studenter är inte rika om de inte har rika föräldrar som underhåller dem och så kommer det troligtvis alltid att vara. Att vara ung student handlar inte bara om pengar. Facebookgruppen ”I wouldn’t steal a car, but I would download it if I could” säger mycket om den populärkultur som de flesta poliker helst inte pratar om eftersom de antagligen skulle förarga den stora grupp generation why-väljare som röstade på Piratpartiet i EU-valet. 80-(och 90-)talisterna är en stor väljargrupp och många av oss är studenter; varför diskuteras inte våra behov då i debatterna? Jag utbildar mig för min egen skull, men med lite smart politik tjänar staten också på det. Lite krasst kan man ju säga att skattebetalarna kommer få mer tillbaka från den investering min utbildning inneburit om jag jobbar och har en hög lön i framtiden. Vilket av de två arbetarpartierna – det nya eller det gamla – ska se till att den stora tjänstemannagrupp som utexamineras från KTH har en framtid att se fram emot?
