Svar på: ”Klimathotet är en myt”

”Debatten om huruvida en global uppvärmning, orsakad av en ökad mängd växthusgaser, håller på att ske bör inte föras på debattsidor i tidningar utan i refereeade vetenskapliga tidskrifter. Detta har redan gjorts och debatten är redan över. Frågan idag är inte om en uppvärmning håller på att ske, utan hur stor denna uppvärmning blir, och vilka konsekvenser olika motåtgärder kan ha.”

Den här artikeln är ett svar på Erik Wetters (reds anm: på förekommen anledning vill vi påpeka att skribenten av hänvisade artikeln är en fd KTH-student och som ej bör förväxlas med forskaren Erik Wetter vid Handelshögskolan) debattartikel från förra numret av Osqledaren. Jag ber på förhand om ursäkt för eventuell långrandighet.

Erik Wetter beklagar politiseringen av klimatdebatten. Han påpekar att klimatdebatten delvis har hållits på opinionssidor i tidningar och debattprogram i TV, och önskar en debatt mer baserad på vetenskapliga fakta. I detta håller jag med honom helt och hållet. Men i hans (många) fotnoter citerar han själv Wall Street Journal, Svenska Dagbladet och Washington Times (!), även när det han citerar är vetenskapliga fakta! Inte en enda klimatforskare citeras i Wetters artikel: de få personer med vetenskaplig bakgrund som citeras har en högst oklar koppling till klimat, såsom Thomas Gale Moore, knuten till Cato-institutet (!) och ekonom vid Stanford.

Låt mig upprepa detta för emfas: Erik Wetter beklagar bristen på vetenskaplig stringens i klimatdebatten, samtidigt som han citerar vetenskapliga fakta från konservativa opinionssidor, som i sin tur inte ger några referenser alls. Låt mig ge ett exempel på Erik Wetters debatteknik, om någon läsare missade förra Osqledaren. “Faktum är att ingen forskare med respekt för definitionen av vetenskaplig verksamhet kan hävda [att det överhuvudtaget pågår en global uppvärmning].” En fotnot visar att han har en källa till detta något kontroversiella påstående: en debattartikel i SvD, skriven av sex personer utan någon bakgrund i klimatforskning. Har han inte minsta sinne för självironi?
Wetter hävdar i sin artikel flera ganska olika ståndpunkter, som delvis underminerar varandra: att vi människor omöjligt kan påverka klimatet tillräckligt mycket för att orsaka en global uppvärmning; att det är omöjligt att avgöra om en global uppvärmning sker eftersom vädret är så kaotiskt; att det ändå inte är något att oroa sig för eftersom en global uppvärmning skulle kunna vara rent positivt för mänskligheten; och att vi inte bör göra något åt den globala uppvärmningen nu eftersom vi kommer ha bättre möjlighet att lösa klimatproblem i framtiden när vi har mer avancerad teknologi och mer pengar. Mellan raderna kan man ana en viss desperation — om det verkligen vore så att global uppvärmning inte var ett faktum, så skulle det första av dessa argument ha varit tillräckligt.

Jag kommer dock inte i denna artikel att ha plats att bemöta allt som Erik Wetter säger. Detta eftersom Erik Wetter ger många svaga argument snarare än några få bra, och eftersom man på bara en rad kan häva ur sig ett argument som tar en hel sida att bemöta. Låt mig dock svara på ett (slumpmässigt valt) av de argument som Erik Wetter för fram. Artikelns läsare får sedan lita på mig när jag säger att alla artikelns argument mot att global uppvärmning existerar skulle kunna bemötas på samma sätt som nedan. En fantastisk källa är realclimate.org, en översikt och guide till forskningslitteraturen och som besvarar alla vanliga frågor man kan ha, skriven av arbetande klimatforskare,

Hur som helst: Wetter skriver att mänskliga utsläpp av koldioxid är försumbara eftersom 95% av växthusgaserna är vattenånga, endast 1-2% är koldioxid, och att mänskliga utsläpp i sin tur endast står för 2% av halten av koldioxid. (Källa: en debattartikel i Dalarnas Tidningar, skriven av Tege Tornvall, motorjournalist från Leksand. Jag skojar inte.) Alla dessa siffror är helt vansinniga. Över de senaste 150 åren har CO2-halten i atmosfären ökat från c:a 280 till 380 ppm, vilket motsvarar c:a 35%. Genom att studera andelen kol-13 i atmosfären kan man säkerställa att denna 35-procentiga ökning verkligen kommer från förbränning av växter och fossila bränslen.1

Halterna av koldioxid och vatten är också helt fel. Man måste göra ett val om man vill mäta andelen växthusgas enligt volym, massa, eller bidrag till växthuseffekten. Mäter man något av de första två får man en större andel vatten och mindre koldioxid, men man når ändå inte upp till de siffror som Wetter citerar. Men låt oss fokusera på vilket procentuellt bidrag till växthuseffekten respektive gas står för, eftersom det i sammanhanget verkar mest relevant. Det finns en naturlig osäkerhet här, för man kan egentligen inte kan tala om procentandelen av global uppvärmning som orsakas av en viss växthusgas: eftersom olika växthusgaser absorberar strålning effektivare runt olika frekvensband, kommer man till exempel få olika svar om man frågar hur många procent global uppvärmning som skulle försvinna om allt koldioxid togs bort, och hur många procent global uppvärmning som skulle vara kvar om det endast fanns koldioxid.

Hur som helst: koldioxidens bidrag till växthuseffekten uppskattas till 9-26%. Vattenångan står för 36-66%.2 Det är ganska långt från 1-2% respektive 95%!

Siffran 95% ges ingen citering av Dalarnas Tidning-kolumnisten Tornvall, men jag kan avslöja varifrån den kommer: den populariserades bland klimatskeptiker i och med en vansinnig artikel av R.H. Essenhigh i Chemical Innovation, 2001. Essenhighs tes är att den historiska korrelationen mellan koldioxidhalter och höjda temperaturer skulle kunna bero på att höjda temperaturer skulle frigöra koldioxid bundet i oceanerna. Notera att (som tidigare nämnts i denna artikel) man genom att studera fördelning av isotoper i luftens CO2 har säkerställt att koldioxidökningen de senaste 200 åren verkligen orsakats av att saker har förbränts. Som stöd för sin tes har Essenhigh en back-of-the-envelope-uträkning som är helt uppåt väggarna, i korthet för att den räknar som om jorden strålade med en annan frekvens än den egentligen gör.

Värt att nämna är också att Chemical Innovation, en kortlivad publikation av American Chemical Society, sitt namn till trots inte var en vetenskaplig tidskrift. Den publicerade inte vetenskapliga artiklar. Den handlade enligt sin egen beskrivning om “…all the elements of the innovation process in the chemical-related industries, including the people, money and organizational structure needed to start the process, the research and development of new technologies, and the marketplace issues necessary to succeed. Written by practitioners, Chemical Innovation is an authoritative, readable magazine that brings you practical insights (and maybe a smile or two).“ Det låter ju seriöst!

Att just denna av alla uppskattningar av vattenångans andel av växthusgaseffekten ändå upprepas ofta säger något om klimatskepticismen som rörelse. Det är en märklig logik som råder: resultat i en artikel i Nature, säg, kan lugnt ignoreras, eftersom den är en del av det hjärntvättade etablissemanget. Men en artikel i Chemical Innovation, säg, bör inte bara tas på allvar – det är till och med så att det faktum att den inte kunde passera vanlig peer-review bevisar hur mycket kritiska åsikter censureras av klimatmaffian. Men jag glider från ämnet.

Okay, kan man ändå säga: vatten står fortfarande för en majoritet av växthuseffekten, så mänsklig inverkan borde inte vara så stor. Detta tar dock inte hänsyn till två saker: dels att växthuseffekten är stor redan från början (ca 35 °C – det är därför jorden är beboelig), så även en liten störning procentuellt sett kan ge en stor effekt. (Vi torde alla vara medvetna om konsekvenserna av en ökning av jordens snittemperatur på exempelvis 2 °C.) En seriösare invändning är att man försummat en potentiell återkopplingseffekt. Om temperaturen på jorden ökar, oavsett anledning, kommer mer vatten att förångas, och eftersom vattenångan är en växthusgas leder detta i sin tur till ännu mer temperaturökning, vilket leder till mer vattenånga, et cetera. Alltså kommer en ökning av halten koldioxid potentiellt leda till en ökning även av halten vatten, vilket förstärker växthuseffekten ännu mer. Svårigheterna i att uppskatta effekten av återkoppling är en av huvudorsakerna till att IPCC anger ett så brett intervall för temperaturökningen över de närmaste hundra åren. För att läsa mer om det här ska man googla Radiative forcing som förklarar en subtil anledning varför olika växthusgaser är olika farliga.

Ett annat, mer allmänt, motargument är att om det var så enkelt att motbevisa global uppvärmning att man kunde göra det på två rader, endast genom att titta på hur stor del av atmosfärens växthusgaser som släppts ut av människor, så borde någon klimatforskare ha tänkt på detta. Tror Wetter att IPCC:s klimatpanel skulle slå sig för pannan och säga: “Men jösses, varför har inte vi tänkt på det här? Det finns ju en massa vatten i atmosfären!”

Och nu kommer jag till det jag egentligen vill ha sagt med den här artikeln. Vetenskap är riktigt svårt. Det är nära omöjligt för en oinsatt lekman att själv avgöra vad som är en bra respektive dålig vetenskaplig artikel. En konsekvens av detta är att det inte existerar någon vetenskaplig teori som inte ganska enkelt kan misstänkliggöras. Letar man runt på internet kan man hitta enorma textmassor som försöker bevisa till exempel att evolutionen inte stämmer, att månlandningen inte har hänt, eller att 6 miljoner judar inte dog i koncentrationsläger. Man hittar miljoner som tror att vaccinationer orsakar autism, att HIV inte orsakar AIDS, att Barack Obama inte är amerikansk medborgare. Alla dessa “misstroenderörelser”, för att mynta ett uttryck, har argument som ser ganska lika ut till sin struktur:

Man försöker inte själv bevisa eller förklara något, utan bara misstänkliggöra och kritisera det som det vetenskapliga etablissemanget gör och säger. Det här är en bra taktik, för om något av ens argument blir motbevisat kan man bara släppa det och välja något annat. Det är också tacksamt eftersom man aldrig behöver visa något själv. Det räcker att kasta tvivel, diskreditera, och sedan oskyldigt säga att bevisen nog inte är tillräckligt tydliga för att dra en tydlig slutsats åt ena eller andra hållet.

Man fokuserar på kvantitet av argument, i stället för kvalitet. Det man skriver bör vara fullt av siffror, obskyra faktum, referenser till människor man aldrig hört talas om, och en enorm mängd fotnoter. Målet är att en person som inte varit i kontakt med misstroenderörelsen tidigare ska vara helt överväldigad och tänka: “varför har jag aldrig hört talas om en enda av dessa saker?”. På detta sättet görs den egna förklaringen om att det finns en stor konspiration som försöker tysta ner rörelsen troligare. Det spelar ingen roll om fakta stämmer eller vart fotnoterna pekar, det är lika effektivt ändå.

Man anser att riktig, trovärdig, forskning inte behöver tas på allvar eftersom etablissemanget är infekterat av dogmatiker som vägrar tro på allt som säger emot den rådande teorin. Den enda riktiga forskningen i ämnet kan man hitta inom misstroenderörelsen själv.

Det här är en otroligt effektiv debatteknik! I Sverige skrattar vi t.ex. åt kreationister, men det är också för att de flesta aldrig har mött en kreationist eller försökt läsa kreationistiska texter. Många av de argument som förs fram mot evolutionen är till synes logiska och rationella, och sätter fingret på något konstigt med utvecklingsläran man aldrig själv tänkt på. Man kan antagligen inte själv hitta på ett motargument utan man måste leta (kanske ganska länge) på internet om man vill hitta var felet ligger. Även intelligenta människor kan uppenbarligen bli påverkade av dessa rörelser: till exempel så vet vi att en majoritet av amerikaner inte längre tror på evolution. Självklart är det inte så att alla dessa bara är idioter. När vi viftar bort detta tar vi inte på allvar hur lockande och övertygande pseudovetenskap kan vara.

Man kan invända att det är orättvist att jämföra klimatskepticism med så uppenbart tokiga teorier som att vi inte landat på månen eller att jorden är 6000 år gammal. Men då underskattar man dels hur övertygande debattekniken ovan kan vara, och dels hur tokigt det egentligen är med klimatskepticism. Ska vi verkligen tro på att ett helt vetenskapligt fält (i detta fall klimatforskning) är så genomsyrat av pseudovetenskap och miljöextremism att alla aktiva forskare inom fältet blir övertygade av ett rent falsarium – och att de enda med vetenskaplig kompetens nog att se igenom detta är konservativa debattörer, bloggare och tankesmedjor?! Det är ju en helt absurd tanke.

För att sammanfatta: det är viktigt att var sak är på sin plats. Debatten om huruvida en global uppvärmning, orsakad av en ökad mängd växthusgaser, håller på att ske bör inte föras på debattsidor i tidningar utan i refereeade vetenskapliga tidskrifter. Detta har redan gjorts och debatten är redan över. Frågan idag är inte om en uppvärmning håller på att ske, utan hur stor denna uppvärmning blir, och vilka konsekvenser olika motåtgärder kan ha.

De politiska konsekvenserna av detta vetenskapliga faktum bör däremot debatteras i TV, tidningar och riksdagen. Man kan ha invändningar mot Kyotoprotokollet av olika anledningar. Man kan hävda, som Bjørn Lomborg (som citeras i Wetters artikel), att eftersom den globala uppvärmningen ändå är oundviklig bör vi i stället satsa pengar på att hantera problemen när de väl kommer, och att vi har mer nytta idag av att lägga pengar på t.ex. att hindra spridningen av malaria och Aids. Man kan fråga sig var gränsen skall gå mellan u-länders omedelbara behov av industrialisering och hela världens långsiktiga behov av klimatåtgärder. Men debatten måste baseras på vetenskaplig saklighet, och debattörer måste ha självinsikten att veta att de inte kan mer om klimat än riktiga klimatforskare.

Erik Wetters polemik, å andra sidan, hör hemma i en papperskorg.