Förra året började Andreas Grega synas på den svenska musikhimlen. Han var förband åt Lars Winnerbäck, gästspelade på Promoes senaste skiva och släppte en EP. Tidigt i år debuterade han med sin soloskiva ”En sak i taget”. Osqledaren träffade honom för att diskutera hur han får sina jobb som snickare och artist att gå ihop, hur datorer stressar människan och om vikten av att leva i nuet.

Det är sällan ett förband får mig att lyfta blicken under väntan inför en konsert. Lars Winnerbäcks förband under turnén 2009 var ett undantag. Plötsligt hade Andreas Grega, ett då ännu okänt namn för mig, iförd flanellskjorta, ett brett leende och med en termos i handen intagit scenen. När han började sjunga vaknade jag ur min väntan och kunde inte undgå att ryckas med av hans sprudlande energi.

Två månader senare sitter Andreas Grega framför mig med en kaffekopp i handen. Han är inte lika energisk som senast jag såg honom, ett par hektiska veckor av intervjuer och spelningar ligger bakom honom. Debutskivan “En sak i taget” har just släppts och han har inte riktigt hunnit med sitt arbete som snickare. Men han är glad och han berättar om skivsläppet:
- Det är skönt att ha släppt fågeln fri, nu finns det ingen återvändo. Det viktigaste för mig är att skriva ut mina känslor men det är roligt nu när skivan är ute och att folk kan får lyssna på den, jag hoppas att de gillar den.

Vi spolar tillbaka bandet. Andreas föddes för 29 år sedan och växte upp med mamma i Hässleby Gård och pappa på Rhodos. Under skoltiden fördrev han lektionerna med att rita och skissa i sina anteckningsböcker istället för att studera. Den estetiska ådran utvecklade han senare genom att gå en Möbel- och inredningssnickeriutbildning i tre år. Numer driver han ett snickarkollektiv i Hammarby. Utöver sitt snickrande har Andreas alltid haft ett annat behov – musiken.
- För mig handlar det om att uttrycka känslor och till det behöver jag absolut musiken. Men snickrandet och musiken är som ying och yang för mig, jag behöver balansen mellan dem. Efter att arbetat med musiken, som är svår att ta på, är det extremt skönt att komma tillbaka till snickrandet. Att snickra är som att bygga lego, men jag vill inte heller bygga lego hela dagarna.

När Andreas slutade gymnasiet 1997 var han med och bildade bandet Kungers som spelade folkpunk, han beskriver själv deras stil som Mano Chao på svenska. Bandet gjorde sig främst kända runtom på landets festivaler då de gav underhållande spelningar med mycket publikkontakt. Efter Kungers senaste skivinspelning 2008 var Andreas planer att snickra och mata katten, men de fick läggas på is när han under ett snickeriarbete mötte producenten Tobias Jimson, även kallad “Astma”. Andreas lyser upp när han minns mötet, som fick oanade konsekvenser.

– Mötet med Astma gav mig gnistan igen, en gnista som resulterade i min solodebut. Det var som att våra två världar möttes och korsades spontant. Vi är bägge två öppna för nya intryck, Tobias har erfarenheter av hiphop och jag från folkpunk. Vi startade en resa som betytt väldigt mycket för mig. Envar gjorde det den var bäst på och tycker är roligast och kompletterade på så vis varandra.

Produktionen av skivan tog ungefär ett år. Det nya radarparet arbetade dygnet runt – ofta kunde en dag börja klockan 10 och avslutas 06 morgonen därpå. Musiken gav dem en enorm inspiration, de blev så uppslukade att de behövde påminnelse för att komma ihåg att äta.

- I texterna hittade jag ett nytt och mer personligt uttryck som var så känslosamt för mig att jag ibland tvingades avsluta mitt i en text för att det blev för starkt. Musik är ett resande och ett äventyr för mig, med “En sak i taget” känns det som om att jag rest runt hela universum. Det är kul, att bli inspirerad av olika kulturer och korsa dem, berättar Andreas.

Det är svårt att sätta en etikett på “En sak i taget”. Precis så som Andreas vill ha det, han tar ett andetag och förklarar.
- Jag skulle aldrig kunna göra musik anpassad till en viss genre. Musiken ska vara fri, jag vill hellre sammanföra folk än att dela upp dem. Folk söker redan tillhörighet hela tiden. Det kan förstöra och sätta upp gränser och regler som inte borde finnas.
Det är lätt att förstå att skivan är betydelsefull för Andreas av inlevelsen i hans röst att döma när han talar om den. Samma glädje som på scenen, men nu utspridd bland orden. Andreas poängterar flera gånger under intervjun vikten av att lyssna till sitt hjärta genom allt man gör. Det är något han själv alltid gjort och är stolt över. Han vill inte att det ska finnas en prototyp av ett “Grega-fan”, utan att ett typfan ska vara en korsning av “ett litet barn och en gammal tant” – det vill säga alla möjliga människor.

- Man måste kämpa för det man tror på och brinner för. Inom musiken är det viktigt att ha inlevelse så att det också låter som om att det man gör kommer från hjärtat. Då blir det på riktigt. Cornelius Wreesvijk och Allan Edwall är exempel på svenska musiker som lyckats med det.

Även om alla recensenter inte rosat skivan har responsen från överväldigade lyssnare varit stor. Hans Facebook sida svämmar över av beröm, något som Andreas gläds över. Han vill svara sina fans, men är inte en flitig användare av nya medier.

- Jag är emot att man förväntas kolla mailen varje dag och alltid kunna bli nådd. Det skapar förväntningar på människan och vi luras tro att vi vinner tid. Jag använder min mobil som en hemtelefon och lämnar den hemma när jag går därifrån. Även om jag tagit mitt beslut förväntas jag att bli nådd och det blir jag stressad av. Det är viktigt att ta det i sin egen takt.

Andreas menar att han inte alls är emot utvecklingen av kommunikation för att vi just ska kunna bli nådda oftare, snabbare och enklare. Han har bara aldrig haft något intresse för datorer och stryker än en gång under att det är viktigt att syssla med det man vill.

- Med utvecklingen görs bra grejer, den räddar liv men förstör också samtidigt. Jag tycker att det är synd att de som verkligen behöver den nya tekniken, till exempel pensionärer i behov av umgänge eller mat, har svårt för att använda den.
I motsats till många andra artister tycker Andreas att kändisskapet snarare är en baksida av artisteriet än en fördel. Det privata är viktig att bevara, speciellt när man lämnar ut så mycket av sig själv genom musiken, förklarar han och nämner också att han aldrig varit driven av att tjäna pengar. Han tycker det är synd att många unga musiker ofta fokuserar på framtiden istället för att njuta av vad de har just nu.

- När man som band repar finns det en stämning och lust i nuet. Magin finns där och det behövs ingen arena för att nå den känslan! Många människor lever i mer framtiden än i nuet, det är inte ofta vi sätter oss ner och njuter av det som finns här och nu eller reflekterar över hur roligt man har haft det. Det är viktigt att göra det, annars kommer man på det för sent.